De finaste upplevelserna finns sällan dokumenterade på bild. Antigen är man ensam när det händer eller kanske ännu troligare, så uppslukad av känslan att man inte kommer på att ta fram kameran. Och det är nog tur, för då kanske ögonblicket försvinner. Flera gånger har jag letat, i mitt högst ostrukturerade arkiv av bilder, efter något foto när Korvas var pytteliten och jag matade henne med bröstmjölk från flaska. Jag var övertygad om att det borde finnas massor med sådana bilder, eftersom jag var hemma med henne halva tiden, redan från början. Men trots att det har funnits hundratals sådana tillfällen, så hittar jag inte en enda bild som bekräftar detta. Jag värderar dessa tillfällen otroligt högt, då de i hög grad har varit med och lagt grunden till Korvassons och min nära relation. Men det har varit korkat av mig att tro att det skulle finnas dokumenterat, när själva förutsättningen för dessa stunder har varit att vi är själva. Det har inte funnits någon där att dokumentera vår tid tillsammans. Och om det hade gjort det, så hade det inte varit bara vår tid.

Det gör mig faktiskt lite ledsen när jag tänker på det. Även om det är levande inom mig (och inom Korvas hoppas jag) så skulle jag vilja ha ett bevis för att all denna tid faktiskt har ägt rum. Jag skulle vilja ha någonting att knyta mina minnen till. Någonting som påminner mig, om jag skulle glömma. Egentligen spelar det ingen roll om bilden är ”sann” eller inte, det räcker med att den framkallar de känslor jag känt vid de ”sanna” tillfällena. Så är det med många bilder för mig. De får representera någonting som har hänt, även om själva upplevelsen och det ögonblick när bilden togs skedde vid två olika tidpunkter.

Jag ska gå igenom bilderna en gång till och om jag inte hittar någon lämplig, så ska jag med Lisas hjälp konstruera en ny.