Babysimmet blev inställt idag. Naturligtvis hade Korvas och jag redan hunnit stressa ut med alla tillbehör, i form av badbyxor, badlakan, badmössor och uppvärmd välling.  Vi försökte planera det så att vi skulle vara ute i så god tid att hon skulle hinna snusa en stund i vagnen före simmet och vara en pigg bebis till premiären. Men väl ute på de snötäckta gatorna kom det ett sms med meddelandet att babysimmet var inställt, därför att temperaturen var för låg. Med Korvas mått är temperaturen alltid för låg. I början orkade hon bara med halva passet därför att hon var för frusen, men nu var det alltså för kallt även med standardbebisars mått mätt.

Istället blev det ett varv i kvarteret så att hon fick sova ordentligt och medan hon fortfarande sov passade jag på att handla blöjor på prisextra. Blöjpaketet ställde jag vid fotändan av vagnen och när Korvas vaknade blev hon otroligt glad över det på paketet tryckta bebisansikte som mötte henne. Hon skrattade, gestikulerade och pratade länge och väl med blöjfabrikantens profilbebis. Sedan bar det av hemåt där vi snodde ihop en lunch, bestående av vårrullar, majs, ärtor, broccoli och morötter, toppat med lite mjölk. Korvasson slukade i sig alltihop och började sedan gnugga sig i ögonen, som hon gör när hon är trött. På en sekund blir hon också alldeles röd runt ögonen, så det är svårt att missa när hon vill sova. Eller när hon behöver sova snarare, för att vilja och behöva är två skilda ting. Hon var lite sjuk och snorig idag och när jag till slut hade lyckats söva henne, låg hon och snarkade som en gammal gubbe på soffan.

Mitt i vilan damp det ned ett meddelande från min moster med en fråga om vi ville träffas och kanske ägna eftermiddagen i kulturens tecken. Det ville vi naturligtvis, Korvas säger aldrig nej till en utställning. Vi träffade min moster på Nationalmuseet och gick några varv och tittade. Korvas hängde över kanten på barnvagnen och var ganska uppslukad av de svartvita fotografier som prydde väggarna på nedre våningen. Efter det åkte vi upp två våningar och tittade på gamla fresker och oljemålningar. När det var dags för välling tänkte jag att vilken miljö kan vara bättre för en bebis att inta sitt mål i, än i ett rum omgiven av huvudstadens kulturskatter? Hon hade nätt och jämnt börjat äta, när en vakt på museet avvisade oss, vänligt men bestämt. Välling och kulturskatter hör tydligen inte ihop. Och även om det var lite besvärligt att gå iväg och mata Korvas samtidigt kunde jag inte undgå att bli lite rörd.

Korvasson, pappas flicka, hade för första gången blivit utkastad.

Jag fick ett sms häromdagen av en vän som frågade om jag ville träffas. Hon var redan ute på stan och jag svarade att det ville jag gärna och att jag kunde vara utanför dörren om en kvart. Jag har alltid satt en stolthet i att med nästan inget varsel alls kunna vara på väg vart som helst, när som helst. Snabb, fri och flexibel. För några veckor sedan hann jag från duschen i vasastan till cityterminalen på sjutton minuter, men då var inte Korvasson med. Sen Hon kom in i bilden är ingenting sig likt och jag har inte till fullo accepterat att vi som team är mycket långsammare än jag tror. Jag borde ju ha vant mig vid det här laget, men livet före Korvas har varit så mycket längre och jag tycks vara en riktigt gammal hund i sammanhanget.

Det är frestande att skylla allt på min dotter, det är ju hon som sinkar mig kan man tycka. Men Korvas gör bara sitt jobb som bebis, det är jag som släpar efter lite i jobbet som pappa. När det kommer till tidsplanering ser jag henne som ett föremål, som en mobiltelefon eller ett par nycklar, något man bara snabbt stoppar i fickan på vägen ut. Jag tror att det kan vara där det brister.

Det är bara att ta på henne overallen och gå ut tänker jag, när jag inser att jag måste byta blöja på henne först. Sedan är strumporna borta och sedan nappen. Ibland kan det ligga fem-sex nappar på samma ställe, men när man ska gå ut är de spårlöst försvunna. Så hittar jag till slut en napp i fickan men kommer på att blöjorna i skötväskan nere i vagnen är slut. När jag har hämtat nya blöjor har mina femton minuter precis gått, men nu är vi äntligen på väg. Halvvägs ut genom dörren kommer jag på: ”maten, vafan hon måste ju ha mat!”. Jag springer in i köket och gör i ordning en flaska, medan min varma bebis ligger och skriker otåligt på hallgolvet. När vi till slut är på väg har det gått tjugo minuter och jag har än en gång kommit fram till att jag måste sluta se mitt barn som ett föremål.

Vi är ett lag Korvasson och jag och ett lag är som en kedja som inte är starkare än sin svagaste länk. Sedan kan man alltid diskutera om den svagaste länken är den som skiter på sig precis när man ska gå ut, eller den länk som inte har planerat för det.

Man skäller på mig i kommentarerna och säger att det är ”Molly hit och Molly dit” och att det här faktiskt är Korvasbloggen och att jag borde skaffa en egen blogg åt min ”styvis”.

Min första tanke var naturligtsvis: ”Vafan, det var det fräckaste, det här är ju min blogg, jag skriver väl vad jag vill”. ”Komma här å säga vad som ska och inte ska stå i Korvasbloggen!”. Men när jag har tänkt på det en stund känner jag att jag faktiskt tilltalas av det också. Det känns demokratiskt och fint på något sätt. Att man inte längre äger sin skapelse i det ögonblick man låter andra ta del av den. Att man har ett visst ansvar.

Därmed inte sagt att jag tänker rätta mig efter det. Korvasbloggen handlar inte i första hand om hur många gånger min bebis rapar och fiser eller vilka blöjor hon använder. Korvasbloggen handlar i första hand om livet runt omkring. Det liv som formar Korvas och där spelar Molly en oerhört viktig roll. Min relation till henne påverkar också min relation till Korvas.

Dessutom är ju bebisar skittråkiga titt som tätt, så är det bara. Då känns Molly ur ett rent bloggperspektiv som en fantastisk tillgång.

För mig är reklamen, som täcker golvet i hallen, synonymt med onödigt slöseri av naturens resurser och ett onödigt och irriterande extraarbete. Ganska fascinerande och sorgligt att någon stackare kånkar upp alla dessa reklamblad, tre trappor utan hiss, bara för att jag ska samla ihop det i en papperspåse och kånka ner med skiten igen.

Sedan Korvas kom, väller det in bebisreklam. Det är blöjor, barnvagnar, kläder, mat, leksaker, försäkringar m.m. Och allt, precis allt är adresserat till Lisa. Inte ett endaste litet papper står det Daniel på. Man hade ju kunnat tänka sig att reklam för manligt förknippade produkter skulle komma till mig. ”Bäste Daniel, nu är det 50% rabatt på automatvapen för bebisar. Slå till nu och låt inte din bebis gå tomhänt”. Men det är absolut ingenting. Det är ju upprörande, det är väl för fan min bebis också!

VI PAPPOR VILL VÄL OCKSÅ HA SAKER VI INTE VILL HA!