Jag har aldrig varit med om att Korvas har dominerat inom någonting. I alla fall inte inom någonting som har med fysiska prestationer att göra. Hon är ju väldigt försiktig av sig. Vore hon inte min dotter kanske jag skulle gå så långt som att säga att hon är feg. Men nu är hon min dotter och dessutom är ”försiktig” och ”förståndig” och ”eftertänksam” minst lika nära släktingar, om inte närmare. Och vid närmare eftertanke finns det väldigt många egenskaper som jag tycker om, som är besläktade med försiktighet, så förmodligen skulle jag inte sträcka mig så långt som att kalla henne feg, även om hon inte var min dotter. Men nu är hon ju som sagt det, så nu släpper jag analysen om varför jag väljer att inte kalla henne feg. Korvas är försiktig, kort och gott, men igår dominerade hon likafullt.

Jag hämtade henne tidigare på dagis därför att vi skulle på babysim. Eller det heter egentligen inte ”babysim” längre, när barnen har blivit större, utan ”miniplask”, men det är någonting som tar emot varje gång jag ska säga det.

Korvas blev glad när vi hoppade i vattnet. Det är lättare nu att se på hennes minspel att hon faktiskt är väldigt förtjust i att bada. Hon skrattar och plaskar och jagar bollar och gummidjur. Men hon tycker inte om att dyka från kanten. Hon verkar tycka att det är högt och blir ledsen när jag sätter henne där. Men ligga på min rygg och hålla i mina axlar när jag simmar klarar hon galant och det är det inte många som gör. Men då hon fullständigt dominerade, var när armpuffarna åkte på. Då var hon den enda i hela simhallen som flöt omkring alldeles själv.

I det rum där man parkerar barnvagnarna, på träningscentret, finns ett bollhav som vi ofta har sneglat på, men dragit oss för att hoppa i. Kanske mest därför att Korvas alltid var helt slut efter simpassen, när hon var mindre. Men nu orkar hon mer, så igår lät jag henne hoppa i för andra gången. Även jag hoppade i efter ett tag, om än motvilligt. Jag var dum nog att ge henne det halvätna äpple hon bad om. Och efter att jag tittat bort, bara för ett kort ögonblick, så hade det försvunnit ner i havet. En miljon bollar och ett halvätet äpple och en halvbelåten pappa som famlar i blindo.

När man sätter Korvas i havet griper hon direkt tag i två bollar, en i varje hand, och sträcker upp armarna i luften och får en lycklig men fundersam min. En stor del av de små barnens liv tycks gå ut på att ge och ta tillbaka saker, och att fylla och tömma behållare. Och innan hon börjar ge mig bollarna, en efter en, ser det ut som att hon samlar sig, ser sig omkring och tänker:

 ”Jaha, här finns en hel del att ta itu med, så det är lika bra att sätta igång”.