De är som ett gammalt par, Korvas och Ahlgren. Ett gammalt par som en gång har älskat, men det har övergått i vänskap. De kan varken leva med eller utan varandra. Korvas som var så totalt förtrollad av allt som Ahlgren hade för sig, bryr sig nu inte särskilt mycket alls. Hon finner sig i hennes sällskap och accepterar henne som vän, men mer än så är det inte. Tiden för avgudande är över. Nu bråkar de som vilket par som helst, om de mesta i vardagen. Och så bråkar de om Pigge. Pigge är Korvassons favoritgosedjur, som hon har fått av Mollys farmor. Ibland ler hon stort när hon får syn på den mjuka igelkotten och ibland trycker hon gosedjuret mot sin kind och sluter ögonen. Ahlgren tycker också om Pigge. Men mer på ett sådant sätt som katter tycker om råttor och möss. Ahlgren skulle nog egentligen vilja döda pigge, om det inte vore så att Pigge redan är död. Pigge har alltid varit död, sorgligt men sant. Dödfödd, skulle man kunna säga.

Andra tillfällen för irritation är när Ahlgren ligger i vägen för något föremål som Korvas vill lägga vantarna på. Hon liksom studsar i frustration över att hon inte kommer åt, men Ahlgren är en svårstressad katt och flyttar inte på sig i första taget, om man inte tar i med hårdhandskarna. Och det händer faktiskt ibland att Korvas, i sina försök att flytta katten, tar tag med hela handen i pälsen och drar. Då flyttar hon också på sig. Märkligt nog är det väldigt sällan som Korvas är hårdhänt mot henne annars. Kanske är det därför som katten så ofta håller sig nära henne. Jag undrar om inte rollerna i deras förhållande faktiskt är bytta, och att det nu är Ahlgren som är mest intresserad av närheten. Men det kan nog svänga igen.

Som i vilket förhållande som helst.

Korvasson var en riktigt glad bebis idag, inte alls lika envis som igår. Men sedan vid middagstid drabbades hon av en totalsvacka och var otröstlig. Så fort man satte ifrån sig henne på golvet blev hon helt förstörd. Hon blev illröd i ansiktet och knäpptyst först, sådär tyst som barn blir när andningen har hakat upp sig, men när den väl kom igång igen var det för att skrika högre än någonsin. Jag bad Molly passa henne, så att jag kunde laga mat och efter att ha hotat med sen middag, åtog hon sig motvilligt uppgiften. Någonting måste hon ha gjort för efter att ha varit med Molly en stund, sade Korvas inte ett pip fram till läggdags.

Den tystnad som uppstod var nästan jobbig dock, för Molly och jag sa inte heller många ord till varandra. När man ska prata med henne nu liknar det mer ett förhör med någon som vägrar samarbeta. ”Vad gjorde ni i skolan idag då?”. ”Ingenting”. ”Vad pratade du och Sofia om då?”. ”Ingenting”. Och så fortsätter det tills man ger upp. Jävligt deppigt faktiskt, jag saknar den Molly som bor därunder, hon som inte anstränger sig för att vara stor, tuff och otrevlig hela tiden. Hon som inte skrattar tillgjort eller himlar med ögonen och som svarar på tilltal. Jag vet att det inte är lätt att vara liten och kämpa för att vara stor, men jag saknar den riktiga Molly.

Och hon finns därunder, det vet jag.