Korvas har stora röda prickar på kroppen. De har suttit där i drygt en vecka och gått lite upp och ner i storlek, men de verkar inte bekomma henne det minsta. Vi har gissat att det skulle kunna bero på alltifrån värmen till någonting hon har ätit. Det finns inte mycket information om prickar på nätet heller, det här med prickar är svåra grejer. Det står att det kan vara nässelutslag, men så står det också att man kan få nässelutslag av i princip vad som helst. Och att det ibland kan vara farligt, men oftast inte.

För att försäkra oss om att det inte var någonting farligt, tog jag henne till den öppna mottagningen på BVC idag. Det var ett ganska meningslöst besök, i alla fall ur ett medicinskt perspektiv. Barnmorskan satt och gissade och gissade, på ungefär samma sätt och på ungefär samma saker som vi redan hade gissat på. Det här med prickars uppkomst är som sagt inga lätta grejer. Men hon kunde inte se att det fanns någon anledning till oro, och det måste betraktas som den stora behållningen av besöket. Ur ett medicinskt perspektiv.

Ur ett vardagsperspektiv hade besöket betydligt mer att erbjuda. I väntrummet hittade Korvas en stor plastboll, som hon blev otroligt förtjust i. Vi rullade och studsade den mellan oss en lång stund, vilket gav utlopp för många glada skratt och fick oss att nästan glömma var vi var någonstans och varför. Så när barnmorskan ropade in oss, blev vi nästan besvikna. Eller, jag blev nästan besviken, Korvas blev helt säkert besviken. Jag var ju den enda av oss som visste varför vi var där och att vi faktiskt hade ett ärende. Korvas hade ingen som helst lust att avbryta en rolig lek för att bli ryckt och dragen i, av en främling. Speciellt obehagligt är det när man ska mäta hennes längd, och man måste hålla i och dra i hennes huvud, medan barnmorskan drar i hennes ben. Jag tror att vem som helst (även de bollrädda) föredrar att studsa en boll fram och tillbaka, framför att med våld bli dragen i benen av en främling och i huvudet, av sin egen far.

Korvas är inte bollrädd, hon tycker väldigt mycket om bollar. Jag tror att de allra flesta tycker att det är roligt med bollar från början, men sedan är det beklagligt nog så att många fler killar än tjejer uppmuntras till lekar med boll. Det är väldigt synd, för bollar är bra. Man behöver inte vara sportintresserad för att ha nöje av en boll. Den är rund och rullar och det räcker.

På vägen ut gick vi förbi ett stort akvarium och Korvassons ögon blev stora som tefat. Jag drog fram en stol och satte Korvas i mitt knä och så tittade vi på fiskarna, i säkert tjugo minuter. Hon följde dem med fingret, där de simmade omkring i cirklar, med sina gapande munnar. Och hon såg med andlös spänning på hur de skopade upp grus från botten med munnen, och gurglade runt med det en stund, tills de hade fått i sig vad det nu är de vill åt, för att sedan snärtigt spotta ut gruset igen. Hon var helt tyst, sånär som på en och annan viskning, när något extra uppseendeväckande tilldrog sig, då hon ville försäkra sig om att även jag såg. Och jag älskar de där stunderna, då vi sitter nära tillsammans, helt koncentrerade med långsamma andetag och tunga avslappnade kroppar.

Vi satt lite i vägen för de som skulle passera, så att de fick ta en liten, liten extrasväng för att komma förbi, vilket resulterade i en och annan irriterad blick och en och annan harkling, men det sket vi fullständigt i.

För när Korvasson och jag kollar på fiskar, kan sjuklingarna harkla sig bäst fan de vill.