På ett sätt är jag redo för nästa skede i livet och jag längtar efter mer egentid. Det känns nästan overkligt att tänka sig att jag kommer att kunna ägna mig åt egna projekt, inom loppet av någon vecka. Då blir jag faktiskt lite pirrig i kroppen. Men på ett annat sätt är jag inte alls redo. Jag vill inte dela med mig av Korvas framsteg och utveckling. Jag vill inte att någon annan ska komma till mig och säga att idag gjorde hon såhär eller såhär. Hon är MIN bebis och det är jag som ska tala om för andra hur hon är och hur det går för henne. Tänk om det blir dagispersonalen som får se henne ta de allra första stegen, för det är nära nu. Det skulle ta knäcken på mig. Då finns det ingen rättvisa. Jag har oroat mig för att det ska ske när jag inte är hemma, så att det blir Lisa som får tala om det för mig, men jag har inte haft en tanke på att det skulle kunna hända någon helt annanstans. På dagis. Jag vet inte vilket som vore värst.

Jag iakttar henne mer intensivt nu och försöker supa in allting. Varje liten förändring och varje litet framsteg vill jag uppmärksamma. Jag ser hur hon ler och skrattar och lägger huvudet på sned och jag försöker tvinga in det i minnet, som om jag pluggade inför ett prov. Jag vill inte glömma. Jag vill minnas hur hennes små tänder sticker fram då hon blir uppspelt när jag jagar henne. Och hur hon kiknar av skratt när jag biter henne i fotsulorna. Och hur hon trycker sitt ansikte mot mitt, när jag håller på att somna i soffan. Hela tiden måste jag påminna mig om att vi inte ska lämna bort henne för gott.

 Hon ska bara börja på dagis.