När Lisa och jag hade varit ihop i knappt ett halvår, tatuerade vi in varandras namn. En del tyckte att det var fint medan andra tyckte att det var idiotiskt. Och en del tyckte att det var både fint och idiotiskt. Min mormor förvånade mig lite när hon, helt utan förvåning, uttryckte att hon tyckte det var fint. När hon fick syn på min tatuering två år senare sa hon: ”Är den på riktigt den där? Jag trodde det var en sån man kan tvätta bort”. Men jag tror att hon tyckte det var fint i alla fall, trots signaturens beständighet.
Vi skrev våra namnteckningar hundra gånger på ett papper, innan vi var helt nöjda. Vi trodde nog att det skulle gå mycket fortare, men när man börjar syna en signatur som ska sitta på ens arm resten av livet, blir man lite petigare än vanligt märkte vi.
När vi så hade tid hos tatueraren gick vi dit med varsin liten papperslapp med den andres namn på. Våra tatueringar gjordes samtidigt av två olika tatuerare. Molly var med oss och var kanske den som var mest nervös av oss tre. Hon skötte sig fint och höll sig i bakgrunden, men uttryckte en viss besvikelse över att det kom så lite blod. Min tatuerare tröstade henne med att säga att blodet blev svart av bläcket, att det egentligen var mer blod än vad som syntes.
De två tatuerarna var nog ganska representativa för allmänhetens inställning till att tatuera in sin älskades namn på sin kropp. Min tatuerare verkade tycka att det var en fin idé, eller i alla fall okej. Lisas tatuerare drog den ena historien efter den andra om folk som hade tatuerat namnet på sin stora kärlek och sedan ångrat sig och kommit tillbaka för att tatuera in någonting annat över. Han var klart skeptisk och såg det som sin plikt att berätta om alla dessa brustna kärlekar SAMTIDIGT som han med sin nål pickade in ”Daniel” på Lisas arm. Han avslutade allting med att säga: ”Vi ses om ett halvår”.
När det började närma sig jul hade den skeptiske tatuerarens tidsfrist på ett halvår gått ut med flera månader. Vi bestämde oss för att vi borde skicka ett julkort till tatueringsstället för att visa att vi minsann fortfarande var ihop. Att vissa förhållanden och dess tatueringar kan bestå längre än en tjugondels decennium. Nu har det blivit dags för det tredje julkortet i raden. Vi beskär julkorten så att våra ansikten inte syns så mycket. Korten får lite mer mystik över sig då och själva tatueringarna hamnar mer i fokus. Den stora nyheten för i år är naturligtvis Korvasson. Visserligen är vi alla i det här hushållet (Korvas undantaget) levande bevis på att även par med barn skiljer sig.
Men det tänker inte vi göra och det känns onekligen som att Korvassson ger årets julkort en viss tyngd.
I helgen var vi i skärgården och där har vi en så kallad tripptrappstol. Stolen är mindre funktionell för en Korvas om man inte har en bygel till den. Vi har köpt oss en bygel (som kostade odrägligt mycket – lika mycket som en stol med bygel på blocket), men vi glömde den givetvis hemma i stan. När vi satt och åt frukost så hände det som händer ibland. Daniel börjar prata i gåtor och man nästan ser hur det tänds en glödlampa ovanför hans huvud. Precis så där som det gör i tecknade filmer. Jag överdriver inte nu – utan hans ögon lyser upp och han tappar all kontakt med verkligheten runt omkring honom och det börjar lysa.