Ofta när jag demonstrerar brukar jag tänka på ett fint minne jag har från barndomen och nu för två veckor sedan, när Korvasson var med på förstamajdemonstrationen, tänkte jag på det igen. Jag tycker om att hon är med och jag hoppas att hon också kommer att samla på sig fina demonstrationsminnen.

Jag var sju år och skulle börja på ett nybyggt fritids. Det var inte riktigt klart ute på tomten när vi flyttade in, gräset hade inte lagts dit än och hela planen var täckt av jord och mitt på tomten låg en jordkulle. Eftersom det var vinter när fritidset öppnade fick kullen vara kvar i väntan på våren, då den skulle planas ut och det skulle läggas gräs över hela tomten. Jorden frös och kullen täcktes med snö och varje dag lektes det vilt uppe på den. Vi åkte pulka och lekte herren på täppan och rullade ner stora snöbollar. Vi hällde också ut vatten för att göra iskanor, men det fick man inte göra.

Och så kom våren och datumet för färdigställandet av gräsplanen sattes. Det var upprorisk stämning inne på fritidset och alla barnen sörjde, redan i förväg, försvinnandet av den älskade kullen. Ingen gräsplan i världen kunde gå upp mot vår kulle. Några dagar innan grävskoporna skulle komma dit och riva kullen var det en i personalen som sade: ”Men varför ordnar ni inte en demonstration?” Vi var mållösa. Varför hade ingen tänkt på det? Det var ju klart att vi skulle demonstrera! Under de kommande dagarna rådde det frenetisk aktivitet i skaparverkstaden och det gjordes plakat och banderoller med texten: ”Vi vill ha kullen kvar”. Och när rivningsdagen väl var kommen var vi beredda.

När grävmaskinisterna kom infarande på gårdsplanen den morgonen, möttes de av ett femtontal barn, uppställda på farstubron, beväpnade med plakat och banderoller och som högt i kör ropade: ”Vi vill ha kullen kvar, vi vill ha kullen kvar, vi vill ha kullen kvar!” Efter en stund klev den mest råbarkade av grävmaskinisterna ut ur sitt fordon, han tittade bistert på oss och gjorde en lång paus. Sedan sa han: ”Okej, om ni bjuder på kaffe”. Ett stort jubel utbröt bland barnen och grävmaskinisterna fick sitt kaffe och vi fick behålla kullen. Gräset lade de förstås ut ändå, men över kullen. Och jag hade precis, för första gången på allvar, varit med om den fantastiska känslan av att faktiskt kunna påverka.

När jag har promenerat förbi kullen på äldre dar, har jag förvånats över hur otroligt liten den är, jag minns den som så mycket större. Men den ligger kvar och det är stolthet jag känner när jag tänker på att jag för tjugosju år sedan var med i kampen om att bevara den. Och den må vara liten, men för mig är det världens viktigaste kulle.

Nu är alla i Mattissonborgen trötta. Trötta efter att ha demonstrerat i solen och trötta efter gårdagens valborgsknytkalas som ägde rum i borgen. Korvas är redan en inbiten demonstrant, det här var andra gången hon deltog i ett förstamajtåg och tredje gången hon demonstrerade.

Igår var det hårdare bud, då fick hon sprutor i benen på BVC. De brukar börja med att ge den spruta som gör minst ont först, men denna gång verkade båda göra väldigt ont, Korvas var förkrossad redan efter första. Men sedan gjorde barnmorskan såpbubblor och det fick henne på bättre tankar. Dock verkade Korvas ha svårt att få grepp om vad för sorts människa barnmorskan var, som ena stunden gjorde henne illa, för att prata med len stämma och göra vackra bubblor i nästa.

Alldeles strax ska vi ge oss iväg och inspektera Sverkers lägenhet. Han flyttar ut redan idag och blir den första att lämna borgen.

I lördags var vi ute och demonstrerade mot kriget i Gaza. Vi hade till en början vissa interna konflikter, en demonstration mot demonstrationen så att säga. Det var Fisen som inte alls hade någon lust att lägga dyrbar lördagstid på någon idiotisk demonstration. Hon var tydlig med sitt missnöje och hade dragit på sig en av sina riktigt sura och svåra tonårsminer. Jag kan fascineras över hur mycket energi det måste gå åt till att så koncentrerat hålla fast vid en sån där hur-kan-jag-behandlas-så-här-orättvist-min. Vi hade inte gett henne något val, hon skulle med, så enkelt var det. På vägen mot sergels torg, där alla skulle samlas sa hon: ”Åh, men det kommer ju inte vara någon där, fattar ni inte det!?”. ”Jorå, det kommer nog vara ganska många där” svarade jag, varpå Lisa inflikade (kanske lite väl hårt): ”Ja, för det finns faktiskt människor som bryr sig om att andra människor massakreras och lemlästas”.

Det var mycket folk på Sergels torg och Molly mjuknade något, när hon insåg hur fel hon hade haft. Det visade sig att hon hade trott att det kanske skulle vara femtio personer där. I tidningarna uppskattade de antalet till mellan sex och åttatusen. Jag trodde nog att det var över tiotusen, men det måste vara väldigt svårt att uppskatta antalet i en stor folksamling och ganska varierande siffror beroende på vilken källa man går efter. Enligt Korvaskällan var det minst tiotusen där.

Korvas verkade tycka att det var spännande med alla människor runtomkring och höll god min. Det som blev för mycket för henne var när en av talarna satte igång med en röst som kunde skära i glas. Det värkte i öronen även på oss andra och alla hoppades i hemlighet på att hon strax skulle vara klar. Nu var det här en mycket engagerad kvinna som ogärna släppte ifrån sig micken och hon återkom flera gånger med sin outhärdliga stämma. Jag föreställde mig hur hennes röst skulle spräcka alla glasen på kulturhuset så att det skulle rasa ihop som ett korthus och Korvasson grät varje gång hon öppnade munnen.

När det var dags för alla att tåga iväg var Korvas hungrig så jag fick mata henne gåendes i tåget. Hon verkade inte ha någonting emot att äta på det sättet och somnade till och med i famnen på mig. Även om vi tvingar dem nu så hoppas jag att det kan bidra till att både Molly och Korvas blir flitiga demonstranter när de blir stora. Det kändes fint att hela familjen var samlad och vi ska definitivt fortsätta tvinga med dem.

Både den glada och den mindre glada demonstranten.