Jaha, tillbaka i vardagslivet. Idag var det babysim och Korvasson låg som vanligt och flöt, utan att röra en fena. De andra bebisarna går och står på land och sprattlar och sparkar i vattnet. Korvas sitter på land och flyter i vattnet. Nu är det väldigt mycket pappor i gruppen. Så många att det blir kö till duscharna. Och när alla duschar samtidigt så hoppar värmen än hit än dit. Ena stunden fryser man ner sin bebis för att skålla den i nästa. Men idag gick det för sig att sätta ner Korvas på golvet i duschen, det är inte varje gång. Och det underlättar själva tvagningen av sig själv betydligt.

För tillfället har vi två inneboenden hos oss och alla i hushållet, utom Fisen och Korvas, har fastnat i ett spel på nätet, där man tävlar mot andra i att bilda ord. Det är som en drog. Faktum är att jag hastar nu med bloggen bara för att kunna gå tillbaka och spela några omgångar till. Bara en gång till, tänker man och så har det plötsligt gått flera timmar.

En annan sak som fascinerade mig mycket idag var hur Fisen hann komma in genom ytterdörren, äta och förhandla om tiden för hemkomst (med negativt resultat för hennes del) och gå igen, på sju minuter! Och då hann hon diska sin tallrik också.

Otroligt imponerande.

Korvasson har ju, som bekant för en del, två farmödrar. En i jorden och en på Karlavägen. Hon i jorden var en gång min mamma och hon på Karlavägen är min moster. Den farmodern som vistas på den lite livligare sidan om jordskorpan, lastade igår av mig genom att ta hand om korvasson i flera timmar. När de försvann ut genom dörren lade det sig som ett lugnt vadderat täcke av stillhet i lägenheten. Tidigare i livet hade jag nog aldrig kunnat föreställa mig att det skulle komma en dag då jag skulle uppleva en så stark glädje och upprymdhet över möjligheten att få diska och hänga tvätt, under tystnad. Att hänga tvätt kändes plötsligt som något spännande och kul, en hobby som man bara då och då kan unna sig.

Förr i tiden hatade jag att tvätta och drog mig alltid in i det längsta innan jag skred till verket. Jag brukade ha en stor postsäck där jag proppade ner all tvätt, som jag sen kånkade ner och mosade maskinerna fulla, utan att bry mig det minsta om att sortera dem i färger. Men innan det kom dit var det en lång process. Det var alltid strumporna och kalsongerna som styrde när det var dags att tvätta, men mest strumporna. När jag hade använt alla rena underkläder, gick jag över till något jag kallade för ”katastrofpåsen”. Katastrofpåsen var en påse med fula och alldeles för små kalsonger och udda strumpor och strumpor med hål i. Det var en påse som var tänkt att tas fram bara i yttersta nödfall, men katastrofpåsen åkte ALLTID fram i slutet av en tvättcykel. Kalsongerna tog slut först och då gick jag över till badbyxor. De torkade snabbt och var enkla att handtvätta. Men när strumporna i katastrofpåsen tog slut, fanns det inte längre någon återvändo.

När jag hade hängt färdigt tvätten kom det förbi en vän till mig och vi gick ut i det fantastiska vårvädret och tog en promenad och drack två öl på en sylta i en solig korsning. Jag njöt till fullo av att vara utan Korvasson i några timmar. Men när hon så småningom kom hem och blev glad över att se mig och började krypa snabbt, med sin krigsveteranstil, i rikting mot mig, då smälte jag som en bit choklad i solen.

Katastrofpåsens tid är över, Korvassons har just börjat.