Ganska ofta när jag ska börja med något, så måste jag, nästan tvångsmässigt, först göra någonting annat. Det gäller främst de tillfällen då jag behöver fokusera mig lite men inte känner mig fokuserad och då skjuter jag upp allting genom att göra någonting annat. Ofta börjar jag rota efter saker i lådor, vilket alltid leder till att jag hittar något som får mig att börja leta efter någonting annat. Det fungerar på precis samma sätt som att surfa på internet, att det ena leder till det andra, och kan hålla på hur länge som helst. Innan internet fanns rotade alla i lådor.

Idag hittade jag mammas gamla telefonbok. I pärmen sitter det en post-it-lapp med några anteckningar som min syster skrev för drygt tio år sedan. Överst på lappen står det: ”Dödsbevis till skattekontoret”. På lappens vänstra sida står det namn som har bockar efter sig: Janne (bock), Ingrid (bock), Anjou (bock), Nessers (bock) etc. Och på den högra sidan under rubriken ”inte hemma” står det: Agnetha, Susanne, Göran, Marie.  Lappen innehåller min systers noteringar över vilka som hade blivit meddelade om mammas död och inte. Vi delade upp vilka vi skulle ringa till, så jag hade min egen lista, och det var rätt jobbiga samtal. ”Hej, det var länge sen, jo jag ringer för att berätta att mamma är död.” Och sedan nästa. Vi ville få det avklarat fort och var rätt effektiva, men det var helt klart en ångestladdad uppgift.

Jag minns att jag presenterade en idé för min syster, som gick ut på att vi skulle strunta i att ringa runt och istället skicka vykort. Vykortet skulle ha formen av en kista och när man öppnade kortet, eller snarare locket, så skulle det på ena sidan vara en bild av mammas lik och på den andra skulle det stå: ”Välkommen på begravning etc.”. Vi skrattade hysteriskt mycket åt det här. Dels därför att tanken ÄR hysteriskt rolig, det tycker jag fortfarande, men också därför att det inte finns någon bättre terapi än skratt. Vi skrattade överlag ganska mycket, dagarna efter mammas död. Inte alltför sällan började man gråta mitt i ett skratt, men skratten var ändå förlösande. Folk runtomkring vågade sällan skratta med. Jag tror att de fann det opassande. Men det är fel. Om de närmast anhöriga finner det lämpligt att skratta så är det bara att skratta med.

Jag hade tänkt skriva om någonting helt annat idag, innan jag började rota i lådor, men sen blev sinnestämningen en annan. När jag var klar med telefonboken började jag titta i mammas kalendrar. Det är rätt bedrövande läsning, en massa sjukhusanteckningar som väcker sorgliga minnen. Mot slutet blir anteckningarna färre och färre och med mycket otydligare handstil. Vissa anteckningar gör mig verkligen ledsen. Det blir extra laddat när livsavgörande nyheter blandas med vardagshändelser. Anteckningarna står uppradade efter varandra och bredvid sina datum och kisar man skulle man kunna tro att alla har samma tyngd. På en och samma sida har mamma skrivit ”tjejmilen” bredvid ett datum och ”fick reda på att jag har tumörer i hjärnan”, bredvid ett annat.

Då och då hittar man någonting som är roligt, och det roliga förstärks av att det smyger sig in mitt i det sorgliga. På en sida står det till exempel: ”En idiot stod och bankade på grannens dörr, på natten. Jag fick iväg honom”. Och på en annan sida där det står ”strålning” framför alla datum, finns det en fristående anteckning där det står ”äkta majonnäs”. Av någon anledning tycker jag att det är enormt roligt.

Och nu har jag tillfört en egen anteckning i mammas kalender. Bredvid den 25e april 1999 har jag skrivit:

”Idag om nio år föds Korvas”