Oj, vilken egoboost! Statistiken säger alltjämt noll, men den ena smickrande kommentaren efter den andra har kommit in och bevisat motsatsen. Tack! Det är med en lite lätt rodnad på min kind som jag sitter här och författar dessa rader.

Korvas fick sin utlovade dusch idag och det behövde hon. Den avtvättning hon fick igår natt var inte så grundlig, då kändes det viktigt att hon skulle få komma tillbaka till sängen snabbt. Men idag duschade vi länge. Hon hade gnällt i flera timmar innan, men så fort vattnet sattes på blev hon tyst. Vi är ett riktigt radarpar i duschen, Korvasson och jag. Hon älskar det och jag älskar det. Korvas är fokuserad på vattnet och jag är fokuserad på att hinna gosa så mycket som möjligt med henne. Först får hon sitta en stund på golvet med sin badanka och sen tar jag upp henne i famnen. Idag sög hon i sig, som en liten igel, av vattnet som rann längs min arm. Det är bra, hon blir ju uttorkad av att kräkas.

När Korvas var färdigduschad fick jag fortsätta en stund medan Lisa klädde på henne. Tre minuter senare spydde hon över vardagsrumsgolvet, en våning ner (vi bor nämligen i en etagelägenhet, så att det inte blir några oklarheter här). Fascinerande att det inte verkar bekomma bebisar det minsta att kräkas. Många vuxna tycker att det är bland det värsta som finns, att det är värre än själva illamåendet. Korvasson gör ingen stor affär av det, för henne är det lika lätt som att rapa. En kort stund efter incidenten satt hon och lekte som bäst igen. Hennes lugg hade lagt sig rakt fram som en keps och jag är säker på att till och med medlemmarna i Leningrad Cowboys hade blivit imponerade.

Jag vet inte hur många det är som är som jag, men för mig är statistik oerhört fascinerande. Varje gång man går in på sin bloggsida så står det hur många besökare man har haft det senaste dygnet. Jag försöker att inte titta för mycket på det, därför att det är precis den sortens besatthet som jag skulle kunna drabbas av. Jag kan värdera hela min person efter statistik och det är ju inte bra. Om allt som var värt någonting i min person, skulle kunna mätas efter hur många som besökt min blogg varje dag, så vore mitt liv helt i andras händer, en synnerligen otrygg tillvaro. Så jag försöker men har en del kvar att lära innan jag kan vara helt avslappnad inför siffrorna. Därför har jag tvingats ta djupa andetag den sista tiden, då Korvasbloggen har haft noll besökare i snart en vecka. Noll är ju liksom ingenting, då är botten verkligen nådd. Jag kan skatta mig lycklig att jag har kommit så långt på vägen, i min personlighetsutveckling, att jag kan se andra värden i mitt liv. En viss tröst finns också i att det uppenbarligen är fel på räkneverket, eftersom jag har fått kommentarer, men i stället svävar man i total ovisshet. Att bli kallad ”nolla” alltför många gånger, kan knäcka vem som helst.

Och så vaknade min älskade lilla bebis helt indränkt i spyor i natt. Hennes hår såg ut som Hacke hackspetts och stod, styvt av intorkat kräks, rakt ut. Det var en riktigt ynklig syn. Jag duschade av henne och bytte pyjamas, medan Lisa bytte sängkläder. Korvasson var ändå förvånansvärt glad när jag lade tillbaka henne i sängen. I morgon ska vi ta en lång och härlig dusch tillsammans.

Jag vet inte om det är våren som ligger i luften eller vad det är, men igår var jag bara så otroligt glad. Det tar emot lite att det skulle vara vädret, jag tycker verkligen inte om att allt ska vara så kemiskt. Att en temperatur och ett klimat ska påverka hela ens väsen så. Jag skulle önska att man stod över det, att man hade större kontroll över sitt humör och sina känslor. Men likväl så är det underbart när det händer. Det är fantastiskt att känna sig närvarande och lycklig utan någon egentlig anledning.

Babysimmet var magiskt igår. Varmt i vattnet och en otroligt glad och nöjd och nästan naken bebis vid min sida. Leve nakentiden. Hon tyckte att hela passet var skitkul och hade nog kunnat hålla på lika länge till. Under en övning hängde hon alldeles själv i kanten på bassängen och såg både stolt och förvånad ut.

Sedan duschade vi länge. Först satt hon på golvet och jag lät en massa vatten rinna över henne så att hon inte skulle bli kall och sen plockade jag upp henne och så stod vi så väldigt länge för att det var så otroligt härligt med närheten och det varma vattnet. I båset bredvid stod en man i fyrtiofemårsåldern och duschade. Normalt sett brukar det inte vara så mycket prat i duschen, eftersom nakna främlingar tenderar att vara lite blyga för varandra, men mannen kom fram till mig och sa: ”Fy fan vad mysigt! Min dotter är sjutton nu och allt har varit jättefint mellan oss, men nu är man den fulaste och äckligaste och jobbigaste människan på jorden och det är skitsvårt”. Han hade något drömmande i blicken och förflyttade sig förmodligen flera år tillbaka i tiden, till då han fick krama sin dotter hur mycket han ville.

Korvas var helt slut efter simningen och hade dessutom missat sin förmiddagsvila, så jag tänkte att hon skulle få sova ordentligt innan vi gick hem. Efter en timme trodde jag att hon skulle vakna och gick in på gården, men när jag tittade under täcket, sov hon djupare än någonsin. Så då satte jag mig på en bänk och plockade fram min bok och då kom lyckokänslorna. Det kändes bara så bra allting. Att sitta och läsa på en fin gård, men sin tryggt sovande bebis bredvid sig och lite vår i luften. Då kände jag att jag måste skriva några rader, men hade inte med mig något anteckningsblock. Istället skrev jag allt det här i ett enda långt sms till mig själv. Det längsta sms jag någonsin skrivit, var till mig själv.

Och sedan tillbaka till boken.