Jag har sett dem på bussen och på andra platser och tänkt: ”Fan, vilken jobbig unge!”  Idag hade jag ett eget exemplar i hemmet. Korvas hade en riktigt dålig dag och det var sannerligen inte mycket som föll henne i smaken. Var hon så mycket som en millimeter från kroppen på mig, blev hon hysterisk. På återbadet på babysimmet tyckte hon att samma övningar som hon fylld av glädje utförde igår var outhärdliga. Hon satt och skrek och viftade yvigt med armarna under middagen och gång på gång slängde hon ner den bit knäckebröd jag gett henne på golvet. Och varje gång skällde hon på mig när jag inte direkt plockade upp den igen och hon blev rasande när jag till slut bestämde mig för att inte plocka upp den fler gånger. Tårarna sprutade när jag efter middagen skulle diska och placerade henne i en stol intill mig. Den sysselsättning, som vanligtvis brukar göra susen, som går ut på att hon successivt kastar ut samtliga köksredskap ner på golvet ur en låda som finns inom räckhåll, hade ingen som helst effekt idag.

Jag sa till Molly att om det hade funnits ett ställe dit människor som funderade på att skaffa barn men ännu inte bestämt sig, kunde gå för att få hjälp i sitt beslut och Korvasson varit anställd där, så skulle det nog inte födas så många barn de kommande åren.

Och så blev hon så där otroligt mysig när jag gav henne kvällsvällingen och hon nöp mig gång på gång mjukt i armen, samtidigt som hon sög i sig alla dropparna. Sedan skrattade hon på skötbordet när jag satte på henne pyjamasen och när jag efter sagostunden lade ner henne i sängen log hon och tystnade omedelbart. Jag pussade på henne, släckte lampan och gick ut.

Och allt var förlåtet.

Djävulen har tagit sin boning i Korvas och det har gått fort. Det är en markant skillnad bara på de två dagar som jag har jobbat sent och inte hunnit träffa henne. Hon är envisare än någonsin och förvandlas till ett monster när hon inte får som hon vill.

Idag ville jag ta en bild på henne när hon var i färd med att banka i bordet med sin nya tvåhandsfattning. Istället för att hamra med öppna handflator som hon har gjort tidigare, har hon utvecklat en ny teknik, där hon griper tag i sin ena hand med den andra och slungar dem till bordet, likt en slägga. Men så fort jag tog upp kameran ville hon ha den. Hon släppte direkt sitt nya grepp och hennes livs enda mening hade nu helt övergått till att få tag på kameran. Till varje pris skulle hon ha den och när hon inte fick den visade hon upp sin, för dessa stunder av frustration, nya min. Hon kniper ihop ögonen och breder ut ett stort grin över hela ansiktet och kryddar det med gnälliga skrik som gränsar till gråt.

Senare på kvällen, efter att ha sovit ett par timmar vaknade hon och skrek. Jag gick upp och klappade henne på kinden och lade en hand på hennes mage och på ett ögonblick var hon tyst. En fantastisk känsla av betydelse, sköljde över mig. En egotripp utan motsvarighet.

Och jag, kärlekens trollkarl, var större än Gud.