”Är föräldrar gifta när barnet föds antas mannen vara pappa till barnet. Om ni inte är gifta är det socialnämnden som fastställer vem som är far till barnet.”

Citatet är kopierat från skatteverkets hemsida med information till blivande föräldrar. Här hade jag, redan igår, intentionen att skriva ett något mer konkret inlägg, innan jag råkade sväva iväg i fantasier och Jan-Björklund-fobier.

Varför ska inte pappan ha någon rätt till sitt eget barn redan från början? Den biologiska orättvisa det innebär att bara det ena könet kan bära barnet, tycker inte jag hör till den här diskussionen. Den är det väldigt svårt att göra någonting åt. Vad som däremot inte borde vara svårt att göra någonting åt, är det system som gör det krångligt för pappan att bli pappa. Jag är övertygad om att de flesta jag känner hade kommit på ett bättre system än det nuvarande, på ett par timmar. Och hade man givit dem ett skrivbord, en lön och befogenheter, så är jag säker på att de hade lyckats få det nuvarande systemet att framstå som det idiotiska, medeltida system, det faktiskt är.

Inte minst finns det en rent känslomässig aspekt. Man har precis fått ett barn, men det finns inte ett papper i hela världen som bekräftar det. Barnet har ingen rätt till sin pappa och pappan har ingen rätt till sitt barn. Mammans rätt är däremot självklar redan innan barnet är fött. Om man nu är på jakt efter en biologisk fader, hur kan man då göra skillnad på gifta och ogifta? Bara för att man har svurit sin kärlek till varandra i en kyrka eller ett rådhus, innebär det ju inte att man har förlorat förmågan att kunna bli gravid med någon annan, eller göra någon annan gravid.

Det man fastställer i en faderskapsutredning är heller inte vem som är fadern, utan vem som gör anspråk på att vara fadern. Inga blodprov är inblandade och det är hur enkelt som helst, om man vill, att lura till sig ett faderskap, om mamman är med på valsen. Vari består själva utredningen? I mitt fall (jag behövde inte gå på någon intervju, som jag vet att man måste i en del kommuner) handlade det om att fylla i barnets personnummer och födelsevikt!? Varför kunde jag inte få sätta min kråka redan på BB? Vad de skulle med födelsevikten till för att fastställa faderskapet är en helt annan idiotisk fråga, som jag ämnar jag ta upp vid ett senare tillfälle.

Egentligen finns det inget rimligt skäl till varför faderskapet inte hade kunnat fastställas redan innan barnet var fött. Nu måste man istället ansöka om att bli pappa och ansökan ska skickas hit och dit, och sedan godkännas och registreras. Det hämmar jämställdheten. När Korvas kom, delade Lisa och jag lika på föräldraledigheten, redan från början.

Men att ta ut pappapenning utan att ha ett barn, visade sig vara en tuff nöt att knäcka.

”Är föräldrar gifta när barnet föds antas mannen vara pappa till barnet. Om ni inte är gifta är det socialnämnden som fastställer vem som är far till barnet.”

Citatet är kopierat från skatteverkets hemsida med information till blivande föräldrar. När jag läser dessa rader går det kalla kårar längs ryggraden på mig och jag inser vilken enorm tur jag har som fick bli far till mitt eget barn. Fram tills för några månader sedan har jag levt i den naiva tron att det var den som låg med mamman vid tillfället för befruktningen som var far till barnet. Så är det alltså inte.

Man kan föreställa dig den nagelbitande skara som måste sitta i socialnämndens väntrum för nyblivna ogifta mödrar, när det är dags för utdelningen av faderskap. Någon tänker ”hoppas han är snygg” och någon annan tycker att det är viktigare med ekonomisk trygghet . En tredje vill ha någon med glimten i ögat och det där lilla extra. Den tryckta stämningen tilltar i takt med att fotstegen från socialnämndens handläggare hörs allt tydligare i korridoren. Det har nu blivit så tyst att man utan ansträngning kan höra hur de avbitna naglarna faller till golvet. ”Irene Karlsson, finns hon här?”. ”Ja, det är jag”, svarar en ung mamma med darrande röst. ”Har du fått någon fader tilldelad ännu?”, fortsätter handläggaren. ”Nej”, säger den unga mamman som nu ser ut som att hon kan bryta ihop vilken sekund som helst. Handläggaren ber henne välja ett nummer mellan ett och tio. ”Nummer sju” lyckas den unga mamman väsa fram, varpå handläggaren plockar upp ett kort med en sjua på ryggen och gör en min, som närmast liknar ett obehagligt leende, och läser: ”Fadern till Irene Karlssons barn är (detta följs av en tystnad som den unga mamman upplever som en evighet): Jan Björklund”.

Den unga mamman ger ifrån sig ett förtvivlat tjut och faller av sin stol. Hon tigger och ber om att få en annan. ”Snälla, låt mig inte få Jan, låt mig inte få Jan!”, ropar hon. ”Jag kan inte leva med någon som ser det som sitt livs kall att bryta ned små barn redan från födseln”, fortsätter hon, samtidigt som hon sliter i handläggarens byxben. Socialnämndens handläggare rör inte en min. Ett beslut från socialnämnden är oåterkalleligt.

Och jag kan bara undra, när det ska bli lika självklart att bli pappa som det är att bli mamma?