Idag kommer min Fina befinna sig på inspelning ute på tivolifältet och idag är hans födelsedag. Jag tänkte att idag om någon dag passar det att bra att deklarera min kärlek till min älskade.

Jag fick min dotter Molly redan när jag var sexton och nu flera år senare vågar jag säga att det till stor del handlade om att jag (likt de flesta tonårsföräldrar) sökte efter en familj, efter att bli älskad och behövd. Men som Daniel har skrivit tidigare så blir man inte lyckligare av att få barn, man blir förälder och jag kan bara instämma. Nu gick allt bra och även om Molly kan ha en dagsform av ett förpubertalt monster är jag galet stolt över den fantastiskt intelligenta och fina person hon är.

Molly har ett raffinerat sinne för humor och redan från början har Daniel och Molly skapat olika produktioner i alla dess olika former, en av de första var den här: http://www.youtube.com/watch?v=f4kA2yA-JTM

Precis innan jag träffade Daniel genom att vinka till andra sidan gatan trivdes jag med livet mer än någonsin förr. Det tråkiga kunde jag lätt förvandla till romantik och det roliga, ja det var roligt. Min familj kändes komplett med bara mig och Molly. Inför framtiden hade jag ändå förberett en lista med ett antal punkter som skulle uppfyllas om det någonsin skulle vara aktuellt med ett längre förhållande igen. Bland annat skulle mannen uppfylla krav som en egen lägenhet i samma kvarter, ha en stor och rak näsa, ett vackert kroppsspråk, vara självständig och självförsörjande, ha bott hemifrån ett par år och tycka om att vara ensam. Helt orimliga krav, men Daniel visade sig vara mannen som jag skrev min lista efter.  

Att tänka på hur jag och Daniel träffades får mig fortfarande varm i hela kroppen, men omställningen var inte helt enkel. Jag la (lägger) mycket prestige i min självständighet och för Molly har det onekligen varit omtumlande att flytta och få syskon. Snart var det ändå tydligt att jag hade haft turen att träffa en person som förgyller mitt liv på så många olika sätt. Mitt vardagsliv är lättare, jag har någon att dela glädje med, hämta kraft hos när dörrarna smäller av hormonilska och jag känner att jag självklar och älskad. Det är svårt att veta exakt vad det är som gör att man känner att man har träffat den som man vill leva med. Jag kan bara ana, vad det är som avgör, att just idag finns det inget i hela världen som skulle få mig att sluta älska Daniel och vara hans kvinna.

Jag har nyligen blivit fascinerad av ungdomskärlek, det vackra i två utspökade, men ändå oförstörda tonåringar som hånglar ogenerat på tunnelbanan. Jag brukar iaktta dem när jag ser dem och förmodligen håller jag kvar blicken olämpligt länge, men det är för att just den synen får mig att längta efter och sakna Daniel. Nu är tiden knapp och den lediga tid man har från vardagen och fina Korvas fylls snabbt upp av egna projekt man både vill och behöver göra.

Även om jag drömmer om tider då vi kan göra saker tillsammans igen, drömma och agera i stunden så vet jag att jag blir lycklig och kär när jag ser Daniel gå upp i varv för nått vansinnesprojekt eller har varit ute till klockan sju och luktar illa, men är lika glad för det. Jag vet också att jag älskar Daniel så mycket för att jag får vara fri!

När mina föräldrar skilde sig hade jag precis fyllt tretton. Jag fick veta det en knapp vecka innan jag skulle börja i sjuan i en ny skola. Om det finns bra och dåliga tidpunkter för en skilsmässa så var det här en dålig. Jag levde i en värld där man är liten men måste vara stor på samma gång och i takt med att de jämnåriga började umgås mer och mer på fritiden, drog jag mig istället undan. Det var en stor trygghet som rycktes bort över en natt. Jag minns hur tomt det kändes när man skulle duka bordet och av vana dukade fram för fyra fast det bara var tre som skulle äta. Små saker som tydligt påminde om att allt var annorlunda. Men så lär man sig snabbt att hålla masken och bygger upp ett ansikte som är hårt. Det behöver man när den största synden är att visa sig svag. För hellre att folk tror att man är arg eller sur än att de förstår att man är ledsen.

När jag senare i livet tillbringade tid i flickvänners och andra vänners hem, med familjer som fortfarande var intakta, märkte jag hur mycket jag saknade det där. Det var som att öppna locket till ett stort hål som fanns kvar, trots att jag nu var vuxen. Jag kände mig som en girig snyltgäst som roffade åt mig av andras familjeliv, för att fylla ett gammalt tomrum. Då kunde jag nästan snudda vid känslan av att vara i en familj och låtsas tillhöra den. Men det skedde aldrig utan ett stort sting av avundsjuka över att familjekänslan för dem var självklar, när min bara var till låns.

För några dagar sedan stod jag köket och hackade lök och Korvas satt på golvet och var grinig. Molly stod i duschen och Lisa höll på att ta av sig ytterkläderna i hallen. Korvas hamrade på en liten apparat som hon ärvt av sin sex år äldre morbror. En sån där apparat som spelar små melodier om och om igen när man slår på knapparna. En apparat som man ganska snabbt är frestad att kasta in i väggen. Men mitt i alla ljud av elektroniska barnvisor och gnälliga bebisskrik och ljudet av vatten som strilade från duschen och jackor som prasslade i hallen, smög det sig på mig en underbar pirrande känsla, som när man är förälskad. En känsla av att jag stod där mitt i en familj.

En familj som är min egen.