Det blev utbildningsradion idag, i alla fall. Min febriga bebis kröp omkring på golvet medan hennes febriga pappa satt och slösurfade på datorn samtidigt som han kollade på repriser på utbildningsradion. I dagens moderna utbildningsradio finns det ett program som heter ”historiepolisen” och handlar om poliser som ska förhöra misstänkta personer som påstår sig vara berömda historiska personer. Polisens misstankar grundar sig på att personerna har varit döda i hundratals år, men under utredningen så framgår det att det faktiskt är de, och så får man lära sig lite historia på vägen. Idag var det Jonas Alströmer och man fick lära sig hur han fick svenskarna att börja äta potatis. När jag var liten fick man lära sig att det var han som tog potatisen till Sverige, men den fanns i själva verket redan här, man åt den bara inte, utan uppskattade den bara för de fina blommorna på plantan.

På ett rent personligt plan har den här dagen ett tämligen lågt historiskt värde. Jag skulle bli förvånad om jag över huvud taget minns den om ett år, så blek har den varit. Det är inte min mening att klaga, för så dålig har dagen inte varit. En riktigt dålig dag minns man utan problem efter ett år. Främst berättar jag om min bleka dag för att man ska förstå hur få intryck jag har samlat på mig och därmed ha överseende med att jag slutar dagens inlägg mitt i en meni

Nu känner jag mig lite frusen och det värker bakom ögonen och kroppen är öm. Säkert är det samma åkomma som Korvas har lidit av de två senaste dagarna. Hon har haft feber och dålig aptit och varit ganska gnällig. Och när det ska vilas går det inte alls bra. Hennes ögon är röda av trötthet, men hon finner ingen ro till att somna in. I sängen kröp hon omkring och lade ner sitt trötta huvud mot en kudde eller mot täcket, men bara för att i nästa sekund lyfta upp det igen och lägga ner det någon annan stans. Det liknade en ceremoni eller en bön som hon genomförde, en bön mot ett rörligt Mecka, som likt en ballong i stormväder, fladdrade än hit än dit. Hela proceduren varade i nästan en timme, innan jag gav upp och tog ut henne på promenad.

Om jag hade levt ett annat liv, hade jag nästan njutit av min lilla feber. Då hade jag kanske fått stanna hemma imorgon och tittat på tv hela dagen. När jag var liten och fick stanna hemma från skolan brukade jag sitta och glo på engelska språkprogram från sjuttiotalet på utbildningsradion.  Ett program hette något med ”hello” och handlade om en massa finniga ungdomar med otroligt utsvängda byxor som gjorde och sade olika saker. I vinjetten dansade de och flaxade med både armar och ben. Jag tror inte att någon av dem hade överlevt en sekund i det decennium jag levde i, men jag tyckte om att kolla på det där programmet, därför att det var som det ultimata tecknet på att man hade fått en bonusledighet, när alla andra fick gå i skolan. Däremot pratade jag inte särskilt mycket med andra om programmet, av rent överlevnadsrelaterade anledningar.

Nu är dock livet ett annat och ”hello…” har sedan länge slutat sändas. Nu förväntas jag ta hand om en annan sjuk liten individ.

Med helt andra feberdrömmar än mina.