Det är en ångerfull Korvaspappa som skriver dessa rader. Hur kunde jag vara så kall att jag sa mig vara beredd att kasta min dotter åt gamarna? Det var oansvarigt och omänskligt och nu löper jag risk att hamna på anstalt för anstiftan till mord. Myndigheterna ser inte med blida ögon på den här sortens övertramp. Jag kan bara prisa högre makter för att det har varit så skralt med gamar i Vasastan de senaste åren. Vad tänkte jag egentligen på? Varför är jag inte som andra föräldrar? Det måste saknas något i min person som gör att jag inte förmår att uppskatta det fina i att få mina trumhinnor genomborrade av gallskrik från en missnöjd bebis. Jag borde, som någon sa i kommentarerna, skämmas. Och som någon annan så klokt påpekade: vad ska mitt barn säga när hon växer upp och får reda på att jag har skrivit dessa elakheter om henne? Kommer hon kunna finna någon tröst i det faktum att bloggen är tillägnad henne, eller i något av de hundratals inlägg där jag bedyrar min kärlek till henne? Knappast. Hon kommer att läsa texterna och drabbas av en fasansfull insikt och med tårfyllda ögon kommer hon att fråga mig: ”Pappa, är det verkligen sant att du var beredd att kasta mig åt gamarna?”. Och vad ska jag då svara? Det finns ju svart på vitt.

Jag vill be om ursäkt för det jag har gjort och samtidigt passa på att tacka alla föräldrar (det gäller säkert alla andra förutom mig och de nio kommentatorerna som känner igen sig) som aldrig i ett pressat ögonblick har tänkt en elak tanke om sitt barn. Ni som har förmågan att se att allt ert barn gör är naturligt och därför vackert. Det är på era axlar samhället vilar och jag är säker på att ni är jättejätte många.

Och att ni inte alls lurar er själva.