Många vänder och vrider på argumenten för att få dem att passa in i deras familjesituation (säger de och kanske till och med tror på det) men i själva verket vrider och vänder många på argumenten så att de passar in i en familjetradition. När pappan tjänar mest har man inte råd att ha honom hemma med barnet. Men när mamman tjänar mest får hon vara hemma med barnet för att hon får så bra mammapenning. Var finns logiken där?

Sedan är det den ständiga frågan om amningen. Barnet måste ju ammas till varje pris! Men även i de familjer där mamman, av en eller annan anledning, inte kan amma är det nästan alltid hon som är hemma i alla fall. Var finns argumenten till varför pappan inte är hemma då? Man pratar om att barnet behöver närhet och att modersmjölken ger barnet bättre immunförsvar. Men de viktiga ämnena finns i mjölken, oavsett om den matas ur flaska eller från bröst, och närhet kan även en pappa ge. Och det behöver inte vara allt eller inget, barnet äter ju inte bara under arbetstid. Om mamman jobbar, kan hon förmodligen amma både på morgon och kväll, och även delamning ger ökat immunförsvar.

Det är heller inte omöjligt att det finns positiva effekter med att ha en närvarande pappa. Kanske så positiva att de skulle kunna väga upp för ett och annat missat mål från bröstet.

Det är klart att det påverkar att många arbetsgivare förväntar sig att det är mamman som ska vara hemma och inte pappan. Men är man anställd har man laglig rätt att vara hemma med sitt barn. Arbetsgivarna jublar ju inte av lycka när mammor ska vara hemma heller. Och även om det finns lagar som ska skydda mot den sortens diskriminering, så är det i realiteten svårare för mammor som väntar barn att få anställning. Om normen vore att man delar lika så skulle det vara samma ”risk”, ur arbetsgivarens perspektiv att anställa en blivande pappa.

Vidare tror jag att förhållandet, mellan mamman och pappan, blir bättre om man delar lika. Man är inte längre främmande för hur den andra har det. Mamman (oftast) får veta hur det är att känna sig lite utanför och bara hinna umgås en stund på kvällen, när barnet har sin ”griniga timme”. Men också hur skönt det är att slippa vara med sitt barn tjugofyra timmar om dygnet.  Pappan (oftast) får känna hur underbart det kan vara att vara ensam med sitt barn och ha en egen nära relation till det. Men också hur otroligt jobbigt det kan vara att själv ansvara för ett barn.

Det finns tusen olika lösningar, men det viktigaste är att man tänker ordentligt på varför man gör som man gör. Så att man inte bara gör som man alltid har gjort.

Till mitt tidigare inlägg ”den sista skvätten bröstmjölk” fick jag en kommentar från en mamma som får ”onda ögat” från folk i omgivningen när hon matar med flaska (då hon inte kan amma).

Så jävla irriterrande och idiotiskt!

Redan på BB börjar amningsfascismen. Den första barnmorskan säger: ”Amningsnapp ska man inte använda, det ska göra ont i början”. Hon avlöses av en annan som säger: ”Om det gör för ont kan det vara jättebra att använda amningsnapp”.

Ofta används en ton som om man har skaffat sitt barn för att avsiktligt göra det illa.

Jag får ”goda ögat” när jag matar med flaska, för att jag är kille misstänker jag. Jag slipper känna pressen och kan därför fokusera helt på att vara förbannad!

I lördags fyllde Korvasson ett halvår, vilket innebar slutet på en era och början på en annan. Vi hade som något slags delmål att om det gick så skulle hon få bröstmjölk i iallafall ett halvår. Med lite planering fungerade det på dagen. Ett par dagar tidigare hade mjölken i brösten sinat till den grad att Korvas inte fann det värt besväret. Och de sista påsarna nedfryst bröstmjölk tinades upp på lördagen. Jag kan knappt beskriva hur skönt det är att slippa tillägna kvällarna åt att fylla upp dessa iskubspåsar, datummärka dem och stoppa in dem i frysen, för att sedan plocka fram ett par påsar med äldre datum för upptining. En miljon ispåsar att fylla och en miljon små burkar att diska och koka. Icke att förglömma den förbannade pumpen, med den pyttelilla men ack så viktiga delen som alltid försvann i disken. Jag menar verkligen inte att jag hellre skulle ha bytt den här mjölkhanteringen mot läckande, droppande, ömmande bröst men jag är likväl väldigt glad att det är över.

När Korvas var fyra månader började vi varva bröstmjölken med ersättning, majsgröt och diverse puréer och nu kan majsvälling läggas till listan.

Det känns som en evighet sen nu, trots att det bara har gått knappt ett halvår. Men jag minns hur otroligt stort, nervöst och spännande det kändes att vara själv med korvas första gången och jag ensam skulle se till att hon fick mat. De första två veckorna efter förlossningen var vi båda hemma, sedan började Lisa jobba två dagar i veckan på konsthallen. De första tillfällena följde jag med till hennes jobb med mitt lilla kit, bestående av Kylväska, mjölkvärmare och halvupptinad bröstmjölk på flaska. Det kändes tryggt att veta att om allt gick åt pipan så skulle man kunna backa upp med bröstet. 

Oron jag kände förstärktes  i hög grad av många människors skepsis. ”Vådå, tänker du inte amma!!!”, blandat med en känsla av att ingen riktigt trodde att det skulle fungera fick en att känna att det kanske inte skulle vara möjligt. Det är ett så oerhört jävla laddat ämne det här med amning, och nästan uteslutande en negativ laddning. En press på hur det ska göras, hur ofta och framförallt att det ska vara jävligt mysigt. En gåva till kvinnan. Stackars, stackars de som av någon anledning inte kan amma eller de som inte kan förstå den underbara njutningen i att gråtande amma sina bröstvårtor blodiga till ljudet av en hungrig, gallskrikande bebis.

Oron var hursomhelst i mitt fall obefogad och jag kände mig ganska snabbt tillräckligt säker för att bege mig ut själv på stan, med min lilla bebis. En oerhörd tillfredställelse att få bevisa att det visst går. Efter ytterliggare två veckor började Lisa jobba tre dagar i veckan och Korvas och jag drev runt bäst vi ville. Dock såg jag till att aldrig vara alltför långt ifrån ett elutag. Den svindyra lilla mjölkvärmaren vi köpte har varit värd varenda krona och det har varit värt varenda minut av drippande och droppande och frysande och tinande och märkande och diskande och kokande.

Jag tror också att Korvasson har fått en lite gladare mamma och pappa.

Förövrigt klarade Korvas att sitta i över en minut idag innan hon tippade (och togs emot).