Allvarligt talat. Att luncha med sitt barn!? Vad fan är det frågan om? Skulle det alltså vara ett argument till att man vill ha företagsdagis? Jag kanske har fått det om bakfoten, men att luncha med någon, är inte det ofta likställt med att ”klämma in någon” i sitt hektiska schema? Man pratar som om det vore konstigt att ha barn, nästan som en sjukdom. Alla är ju barn. Framtidens arbetare är barn och de vill hänga med sina föräldrar och inte luncha med dem. Är det ingen som ställer sig frågan om det inte är arbetsklimatet det är fel på? Att man borde anpassa arbetsklimatet efter barnen och inte tvärtom? Det finns ju inget mer ”vanligt” än barn!

Till Billy, som hävdar att det är en outtalad sanning att småbarnsföräldrar missköter sina jobb, vill jag bara säga: Vad som verkligen är en outtalad sanning är att de flesta människor missköter sina liv därför att de tvingas jobba för mycket.

– Har du någon kontakt med Korvas nuförtiden?

– Jorå, för sjutton. Vi brukar luncha ihop på jobbet.