Jag har varit ganska skakig idag och tänkt mycket på volten med barnvagnen igår. Korvas agerar som om ingenting har hänt.

Mormor Karin var på besök idag och överlämnade en servis som tillhört Korvassons gammelmormor (Karins mor) i blekinge. Jag ser nu att när man skriver ”tillhört” och ”gammelmormor” i samma mening kan man lätt tro att det är någon som har gått bort. Så är det inte. Gammelmormor Sonja mår fint och är den piggaste lilla gumma man kan tänka sig. Hon är blott en servis fattigare. Hon kallar förresten mig för ”gamle Daniel”. Detta efter att hon hörde fel när Lisa första gången presenterade mig för henne: ”Det här är min granne Daniel”. Då svarade hon: (nu måste man föreställa sig det här med en blekinge-dialekt) ”Jasså e de gamle Daniel, har du haft han förut?”. Sedan dess är det gamle Daniel som gäller.

Jag inser nu att jag har kvar att berätta den fantastiskt fina historien om hur Lisa och jag träffades (själva förutsättningen för Korvas existens) men den måste berättas en annan dag. Någon dag när jag kan ge den rättvisa. Vissa saker är farliga att sätta på pränt. Själva magin kan försvinna om man inte är försiktig.

Jo, jag hade ju en poäng som jag bara kommer längre och längre ifrån känner jag. Mormor Karin ville hålla Korvas. Men när jag langade över henne började hon skrika och tårarna rann och hon sträckte armarna efter mig. Jag maskerade det väl, men fick en stöt av kärlek i bröstet och tänkte: ”Jag är minsann inte vilken jävla gubbe som helst, jag e Korvassons farsa och det är inte illa det”. Min älskade Korvasson ville vara hos sin pappa.

Helt likgiltig till att han nästan hade ihjäl henne igår.