För några veckor sedan fick Molly ytterligare en lillebror på sin pappas sida. De var intagna på patienthotellet på Danderyds sjukhus och vi åkte dit allihop för att se den lille och gratulera. När Korvasson föddes var Lisa och jag också där i ett par dagar och det kändes lite overkligt att vara tillbaka. Det är ett kombinerat ”vanligt” hotell (vem som nu skulle vilja bo där?) och ett hotell för sjukpatienter och för föräldrar med nyfödda barn. Det är en riktigt omysig plats med världens argaste personal. När Lisa och jag var inskrivna där råkade jag fråga i receptionen efter en handduk. Jag fick en arg kommentar till svars och en blick som sa att jag var helt dum i huvudet. Det visade sig att om man var inskriven på bb-avdelningen så skulle man fråga barnmorskorna om sådant och inte i receptionen.

När vi skulle gå därifrån tyckte jag att det var på sin plats att fira den lilles ankomst med en bärs i restaurangen. Jag gillar att fira med bärs om något är kul eller bra. Det kan räcka med en, det viktiga är känslan av att fira. Molly skulle få beställa vad hon ville, men märkbart tagen av den första träffen med sin nya bror, ville hon inte ha någonting alls! Aldrig har det hänt, varken tidigare eller senare att hon har tackat nej till ett liknande erbjudande.

När jag skulle beställa frågade mannen bakom disken om jag var inskriven som patient (i sammanhanget räknas även nyblivna föräldrar som patienter). ”Jaha, får man rabatt då” tänkte jag, men det visade sig att på patienthotellet på Danderyds sjukhus får man tydligen inte dricka bärs om man är inskriven som patient. Men de säljer öl och de lättlurade stackare som hamnat där i tron att det är ett vanligt hotell, får minsann dricka. Argumentet var att det kan finnas nyopererade patienter som inte borde dricka dagen efter operationen och då gjorde de bäst i att inte låta någon annan patient dricka heller.

Det är ju löjligt. Skulle en nybliven förälder inte få fira ankomsten av sitt barn med en öl, bara för att det kan finnas någon nyopererad idiot som inte kan hålla sig från att dricka? I hemlighet tänkte jag att barnmorskorna och socialstyrelsen säkert hade ett finger med i spelet och att det här var amningsfascismens fula ansikte som visade sig än en gång. Det här kände jag inte till när Korvasson föddes, däremot visste jag att man inte fick ta med sig öl på rummet. Men det sket jag i och det var länge sedan jag lärde mig smuggla bärs under jackan. Om min tjej vill ha öl när hon har fött barn, så ska hon få det.

Så mycket hon vill.

”De ser förjävliga ut när de kommer ut, det ska du veta”, berättade en vän för mig när datumet för beräknad förlossning började närma sig. ”Blåa och jävliga”, fortsatte han. Sedan berättade han att förlossningen av hans barn nog var det häftigaste han varit med om.  

Hela förloppet kändes väldigt overkligt för mig. Jag var liksom inte riktigt inne i min egen kropp där och då. Det kändes som om jag stod vid sidan av och iakttog mig själv när jag, lugn som en filbunke, gjorde det jag kunde göra för att hjälpa Lisa. När Korvas huvud stack fram (blått och jävligt) såg det lite läskigt ut, och jag fick känslan av att det var orättvist att jag fick se henne före Lisa. Hon hade ju burit runt på henne i nio långa månader, då borde hon få första tjing. Jag var hela tiden beredd på att den omvälvande känslan skulle slå mig, när som helst och med full kraft. Men när Korvasson väl kom ut infann den sig inte. Det är klart att det kändes speciellt, men fortfarande mest märkligt, tyckte jag. Obegripligt att det var hon som hade legat där inne hela tiden. Men jag hade förväntat mig en mer omskakande reaktion.

Den omvälvande känslan kom när jag höll henne första gången. Och när vi fick gå över till ett eget rum, låg jag i sängen med Korvasson på magen och grät. Sedan följde en tid på ungefär två, tre veckor då jag grät i princip varje gång jag höll henne. Det händer fortfarande, men inte lika ofta.

Faderskänslorna har hamnat lite i skuggan av moderskänslorna tycker jag. Det pratas mycket mindre om dem. Med vissa pappor får man nästan känslan av att de har varit på semester någon vecka och sen är de tillbaka på jobbet igen. Inget märkvärdigt. För mig var hela den här perioden som ett enda töcken. Jag var inte riktigt förberedd på det. Det var som ett konstant surrande i huvudet på mig, som ett rus. Mina sinnen var mycket mer skärpta. Jag hörde, såg och hade bättre luktsinne än vanligt. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre än att jag aldrig har känt mig så mycket som ett djur, som jag gjorde då. Jag uppfattade ljud, lukter och synintryck som rena överlevnadshot.  Ett litet spår av det där finns kvar nu också, men nu är det en betydligt större portion rationellt tänkande inbladad. Det var det inte då, då var det ren instinkt.

Jag tror att många pappor håller inne med sina upplevelser, därför att de har varit hemma och gråtit i två veckor. Sedan är det nog en och annan extratår som rullar ner för kinden på vägen in till jobbet, för att de måste lämna sitt barn efter så kort tid. Eller måste och måste, det blir bara nästan alltid så. Ett gammalt mönster som tycks vara väldigt svårt att bryta. Men det är inte pappans uppgift att ifrågasätta om det inte finns ett annat alternativ. Det är heller inte hans uppgift att gråta eller att berätta om de lyckokänslor han känner för sitt lilla barn.

Pappans uppgift är att jobba och hålla masken.