Idag var vi på besök på dagiset där Korvas har fått en plats anvisad. Två minuter innan vi kom fram somnade hon och fortsatte sedan att sova i min famn när vi gick på rundvisning. Det var en nystartad avdelning som bara funnits i två veckor så det var ganska kalt och tomt därinne. I ett rum stod en liten leksaksspis och en strykbräda med ett strykjärn på. Det här var ett dagis som var inspirerat av montessoripedagogik och där ingår det tydligen att man i tidig ålder ska lära sig hushållssysslor. ”Vem fan stryker nuförtiden”, viskade Lisa till mig när de andra dagisspekulanterna hade lämnat rummet. ”Ja, om Korvasson börjar här blir hon den enda i familjen”, tänkte jag.

Sedan satt vi och gick igenom hur en dag på dagiset ser ut. Då hade Korvasson vaknat och satt på golvet bredvid en annan bebis som tryckte in sina fingrar i munnen på henne och snodde hennes napp och bankade henne i ansiktet med sin egen napp. Det tyckte hon inte alls om, hon är en ganska försiktig bebis och ansåg att den andra bebisen helt klart gick över gränsen. Sedan pratade de om att det var mest flickor i gruppen och att det blir mycket lugnare då. Och efter det gick vi in på barnens olika utvecklingsnivåer och jag sade skämtsamt att Korvasson inte kunde ett skit. Då sa de att hon var bra på att vara söt! Vadå bra på att vara söt? De har uppenbarligen inte sett bilden i mitt inlägg ”En bild säger mer än tusen ord”, då skulle de veta att Korvas är jävligt bra på att vara ful också, om hon vill. Och så är hon bra på att krypa som en krabba.

Jag vill att Korvasson ska få möjlighet att krypa runt som en krabba och babbla och banka och hamra och läsa böcker. Jag vill inte att hon ska gå i en grupp med nästan bara tjejer, för att det blir lugnast så, eller att hon ska stå vid spisen eller vid strykbrädan. Framförallt vill jag inte att hon ska vara på en plats där hon är bra på att vara söt. Det kändes befriande lätt att avfärda det här dagiset.

Och då får jag också ha kvar henne ett tag till.

Idag har det varit frenetisk aktivitet i hemmet. Vi ska ha en inneboende här ett tag, en barndomsvän till Lisa som behöver lite tid för att lösa sin egen bostadssituation. Det känns oerhört lyxigt att ha ett rum till förfogande, när någon är i nöd. Det är vårt tv-rum och Mollys Guitar-hero -rum som lånas ut. Först reagerade Molly ganska häftigt på nyheten och utbrast: ”Men vad ska jag göra då? Guitar-hero är mitt liv!”. Men hon har börjat vänja sig vid tanken nu och kanske innebär det en chans för henne att vidga sina vyer något. Soffan från tv-rummet har vi burit in till Molly och när vi ändå är i farten, så passar vi på att fixa till lite extra i hennes rum. För tillfället håller jag på med lite nattlig målning av några hemmagjorda hyllplan som vi ska sätta upp. Svart ska det vara, ingenting annat. När jag hade målat ena sidan upptäckte jag att det var oljebaserad färg och inte vattenbaserad, vilket innebär att det tar en evighet för färgen att torka. Men jag har räknat ut att jag borde kunna måla andra sidan, när jag är klar med det här inlägget. Och så har jag satt upp en grind i trappan, det känns tryggt. Inte ens Ahlgren kom igenom spjällen och Korvas satt på andra sidan och tjöt av skratt när katten försökte.

Efter att jag hade sågat upp hyllplanen, satt jag med Korvasson som åskådare och skruvade i de fästen som hyllorna ska vila på och då ringde telefonen.  Det visade sig vara en kvinna från ett av de dagis vi har sökt som berättade att det nu fanns en plats ledig för Korvas (Edith sa hon, men hon vet ju inte bättre). Dagis har känts så oerhört avlägset och vi har varit lite oroade för att det skulle dröja evigheter innan det blev någon plats ledig. Men när jag fick beskedet idag blev jag chockad, jag var inte alls beredd på det. Hon måste visserligen inte börja på en gång och det är inte ens säkert att vi väljer just det dagiset, men det kändes som att det var en myndighetsperson som ringde för att berätta att de tänkte tvångsomhänderta Korvasson. Min bebis. Under hela samtalet satt Korvas stilla och tittade på mig och jag kände skuld och skam. Hon brukar titta nyfiket när man pratar i telefon, men jag ville lyfta upp henne och försäkra henne om att ingen skulle komma och ta henne härifrån. Kanske löjligt, men jag blev skitledsen och upprörd. När jag berättade om dagiset för Lisa började jag gråta och sa:

”Hur skulle hon kunna börja på dagis? Hon kan ju inte ens krypa ordentligt”.