Jag börjar sakta, sakta inse att Korvas håller på att bli ett barn. För mig är hon fortfarande en bebis, men jag har förstått nu att det inte kan fortgå hur länge som helst. Hon babblar dagarna i ändan och har äntligen hittat sina ben och övar upp styrkan i dem dagligen. Varje dag kryper hon till kortändan av soffan, där en gitarr står lutad mot väggen, för att spela både länge och väl. Hon har ett förvånansvärt lätt anslag, så det låter inte alls så illa som man kan tro. Och när jag kom hem idag fick jag tre pussar på munnen i en följd. Gör verkligen bebisar så, eller är det ett barns handlingar jag beskriver?

Det absoluta slutdatumet för hennes bebisperiod är satt till den 24e augusti. Då har hon nämligen fått en dagisplats! Korvas har fått en dagisplats på ett dagis som känns jättebra och som ligger runt hörnet från där vi bor. Och som Korvassons farmor sa: ”Ingen har väl hört talas om dagisbebisar”. Nej dagisbarn heter det, det vet väl alla. Så följaktligen har jag tre intensiva månader på mig att mjölka ur Korvas sista bebistakter och vänja mig vid tanken på att hon faktiskt har blivit ett litet barn. Det tar emot, men jag är övertygad om att jag kommer att fortsätta älska henne.

Även som barn.