När jag byter blöja på Korvas, brukar jag alltid passa på att kittla henne lite. Jag har utrustats med en ganska rejäl kran som är perfekt för ändamålet. Jag trycker näsan i sidan på henne och hon skrattar så att hon kiknar. Ofta håller hon ett krampaktigt tag i en av mina polisonger (ibland är det örat) och sliter hårt i den varje gång jag borrar in näsan.

Hon luktar gott min lilla bebis. När man ger henne välling blir hon ofta lugn och sitter stilla i knät. Då passar jag på att roffa åt mig av hennes dofter och kroppsvärme. Jag lägger näsan och munnen tätt mot hennes lilla huvud och andas in med djupa andetag. Och de små, mjuka, runda, underbara fötterna håller jag båda två med den hand som jag inte håller flaskan med. Jag kramar och klämmer på hennes små kuddfötter och det gör ont i hjärtat när jag tänker på att de inte alltid kommer att vara så. Att de kommer att bli stora, platta och hårda, vuxenfötter. Jag önskar att mina händer kunde växa i samma takt, så att jag alltid får rum med hennes båda fötter i min ena hand.

Det gör ingenting att den lilla marodören vänder upp och ner på hela min tillvaro. Det gör ingenting att det är skitigare än någonsin i lägenheten och att man är trött och hela tiden ett eller två steg efter med allting. Jag förlåter henne för alla de gånger hon skriker hål i huvudet på mig och jag prisar den dag då hon av misstag blev till.

Får jag bara då och då andas hennes hud och hålla båda hennes små fötter i min ena hand, behöver jag ingenting mer.