Barnexperter har sagt att vissa barn som är lite sena i utvecklingen, plötsligt kan överraska och helt utan förvarning visa sig vara väldigt bra på någonting som de fram till dess inte har kunnat alls. Det kan till exempel röra sig om barn som bara har kunnat krypa men som plötsligt ställt sig upp och gått, utan att ens ha kunnat stå innan. Jag har hört talas om det där, men ändå aldrig riktigt vågat tro på det. Man kanske föreställer sig att den omedelbara reaktionen skulle vara glädje över sitt barns prestationer, men nu vet jag att det inte alls är så det förhåller sig. När det väl inträffar är det en alldeles för stor portion rädsla och främlingskap inför sitt barn inblandade, för att man ska kunna uppleva någon glädje.

Korvas är ganska långsam i sin utveckling. Det går framåt, men i ytterst maklig takt. Hon kan inte gå än men klättrar upp på möbler och blir gradvis stadigare i benen. Hon pratar mest hela tiden, men det mesta hon säger betyder ingenting. Och allt det här är ju i sin ordning och ingenting att oroa sig för, men det som verkligen oroar mig är när saker och ting går onaturligt fort fram. Det skrämmer mig.

Igår fick Korvas äta hemmagjorda köttbullar och spagetti till middag, rester från middagen i förrgår. Det var riktigt gott när vi åt det och det fanns all anledning att tro att det också var det dagen efter, även om maträtten kanske hade förlorat en viss stuns, efter ett dygn i kylskåpet. Vi satt och småpratade lite när jag skulle mata henne. Hon sa ”titta” och pekade och var intresserad av allt annat på bordet, förutom maten. Själv koncentrerade jag mig för fullt på att försöka få henne att ta den första tuggan, den som brukar vara den svåraste. Och det var efter att jag precis hade lyckats få henne att ta en tugga av maten som det hände. Och det var definitivt inte glädje jag kände, utan någonting som närmast måste liknas vid obehag. När Korvas hade tuggat några gånger på maten tittade hon upp på mig och sa, med perfekt uttal:

”Pappa, den här pastan är inte al dente.”