Ofta när jag demonstrerar brukar jag tänka på ett fint minne jag har från barndomen och nu för två veckor sedan, när Korvasson var med på förstamajdemonstrationen, tänkte jag på det igen. Jag tycker om att hon är med och jag hoppas att hon också kommer att samla på sig fina demonstrationsminnen.

Jag var sju år och skulle börja på ett nybyggt fritids. Det var inte riktigt klart ute på tomten när vi flyttade in, gräset hade inte lagts dit än och hela planen var täckt av jord och mitt på tomten låg en jordkulle. Eftersom det var vinter när fritidset öppnade fick kullen vara kvar i väntan på våren, då den skulle planas ut och det skulle läggas gräs över hela tomten. Jorden frös och kullen täcktes med snö och varje dag lektes det vilt uppe på den. Vi åkte pulka och lekte herren på täppan och rullade ner stora snöbollar. Vi hällde också ut vatten för att göra iskanor, men det fick man inte göra.

Och så kom våren och datumet för färdigställandet av gräsplanen sattes. Det var upprorisk stämning inne på fritidset och alla barnen sörjde, redan i förväg, försvinnandet av den älskade kullen. Ingen gräsplan i världen kunde gå upp mot vår kulle. Några dagar innan grävskoporna skulle komma dit och riva kullen var det en i personalen som sade: ”Men varför ordnar ni inte en demonstration?” Vi var mållösa. Varför hade ingen tänkt på det? Det var ju klart att vi skulle demonstrera! Under de kommande dagarna rådde det frenetisk aktivitet i skaparverkstaden och det gjordes plakat och banderoller med texten: ”Vi vill ha kullen kvar”. Och när rivningsdagen väl var kommen var vi beredda.

När grävmaskinisterna kom infarande på gårdsplanen den morgonen, möttes de av ett femtontal barn, uppställda på farstubron, beväpnade med plakat och banderoller och som högt i kör ropade: ”Vi vill ha kullen kvar, vi vill ha kullen kvar, vi vill ha kullen kvar!” Efter en stund klev den mest råbarkade av grävmaskinisterna ut ur sitt fordon, han tittade bistert på oss och gjorde en lång paus. Sedan sa han: ”Okej, om ni bjuder på kaffe”. Ett stort jubel utbröt bland barnen och grävmaskinisterna fick sitt kaffe och vi fick behålla kullen. Gräset lade de förstås ut ändå, men över kullen. Och jag hade precis, för första gången på allvar, varit med om den fantastiska känslan av att faktiskt kunna påverka.

När jag har promenerat förbi kullen på äldre dar, har jag förvånats över hur otroligt liten den är, jag minns den som så mycket större. Men den ligger kvar och det är stolthet jag känner när jag tänker på att jag för tjugosju år sedan var med i kampen om att bevara den. Och den må vara liten, men för mig är det världens viktigaste kulle.