Inte helt olik en krabba, kravlar hon sig fram på golvet. Benen i skräddarställning och med hjälp av knäna sicksackar hon sig framåt, även om det är armarna som gör grovjobbet. Om man verkligen ville, skulle man nästan kunna kalla det för att krypa. Fulkrypa. Men vem har sagt att man måste krypa snyggt, för att det ska räknas? Utöver det klappas det i händerna mest hela dagarna nu. Hon klappar så mycket i händerna att hon har tvingats dra ner lite på sitt snedläggande av huvudet.

När Korvas precis var född, uttryckte Lisa en oro över att jag skulle klema bort henne. Men nu när vi har varit hemma båda två samtidigt ganska mycket, har jag fått tillfälle att se hur det verkligen förhåller sig. Nästan varje gång man ser dem tillsammans, sitter Korvasson i hennes knä, när hon inte bär runt på henne. Det är som om de lekte ”inte nudda land” hela dagarna. Jag tror att Korvas har mig att tacka för att hon kan röra sig över huvud taget. Hon kanske rent av hade varit rädd för golvet om jag inte funnits där för att nyansera hennes tillvaro. Men det har ett pris. Små tecken av mammighet har börjat visa sig och jag är rädd att Lisa försöker vända henne emot mig.

En dag kanske hon kommer att tacka mig. Hon kommer att gå fram till mig, rak i ryggen och säga: ”Tack pappa för att du, mot alla odds, lärde mig att gå”, bara för att i nästa andetag fortsätta: ”Men du förstår väl att jag älskar dig lite mindre, för att du inte hade mig i knät lika ofta?”.

Jag har varit lite nere ett tag nu och hela tillvaron har känts ganska trist. Och orättvist kort och otrevlig mot Lisa har jag varit. Man ska inte underskatta sömnen har jag förstått, jag har sovit både lite och dåligt de senaste veckorna. Eftersom Korvasson är en exemplarisk bebis när det kommer till kvällsrutiner så har jag ingen annan att skylla på än mig själv, för att jag är trött. Men nu är det andra bullar, nu ska jag tvinga mig själv i säng i tid, i alla fall några dagar i veckan och jag förväntar mig ett rejält uppsving i humöret.

I morse, när jag gick upp med Korvas satte jag ifrån mig henne på golvet och var själv så trött att jag var tvungen att lägga mig på soffan en stund. Jag satt och nickade till hela tiden, men vaknade av att hon, pigg och glad, drog mig i håret och polisongerna om vartannat. Det finns en viss trygghet i att hon inte är så mobil än och finns kvar på samma plats som man lämnade henne på, när man vaknar till igen. Men hon kan hasa sig fram. Det går inte så fort men får hon bara lite tid på sig kan hon röra sig över ganska stora ytor. Idag hävde hon sig faktiskt upp för första gången mot ett bord och stod upp en liten stund. Med hennes spagettiben är det ett mindre mirakel.

För en stund sedan var vi hemma hos min syster, som hånade Kovasson för att hon var sent utvecklad. Jag såg hur hon räknade efter för sig själv: ”April, maj, juni, juli…” bara för att sedan skratta och titta på Korvas och säga: ”Snart tio månader, du är en riktigt sen bebis du!”. Men hon har andra kvalitéer Korvasson. Vem bryr sig om att krypa när man har huvudet fullt av andra funderingar?

När Lisa och jag satt vid matbordet idag och Korvas var på golvet, gjorde vi en stor upptäckt. Solen sken in genom fönstret och spred sitt ljus över vår lilla bebis och mitt på hennes haka bildades en mörk liten skugga. Vi såg det samtidigt, Lisa och jag, men jag var först med att utbrista: ”Kolla, hon har en stjärthaka!”. Det är än så länge svårt att se utan hjälp av skuggan, men det är inget snack om saken, min dotter har en stjärthaka och Lisa har ingen stjärthaka.

Men det har jag!

Korvas har åkt på en förkylning och det rinner ur både näsa och ögon. Hon kan bli helt blöt i ansiktet av tårar och snor, men är på ganska gott humör ändå, bara lite extra klängig och trött.

I Lisas och min kalender gapar bladen tomma. Inte ett jobb så långt ögat kan nå och som det är nu har jag bara en enda sak (inte inkomstbringande) inbokad i hela mitt liv. Framtiden ligger öppen, som vanligt. För mig är den här situationen ganska bekant och har jag pengar så att jag klarar mig ett litet tag, finner jag den ofta mer tjusande än skrämmande. För Lisa är det värre, hon mår inte bra av att inte veta vad hon ska göra, att inte ha ett jobb. För henne är situationen ny och hon har varit märkbart nedstämd en tid nu. I luften i vårt hem vilar tristess och deppighet. Själv känner jag mig som att jag spelar huvudrollen i filmen ”Mannen med världens tråkigaste liv”. Jag tar med mig Korvas på promenader i vinterkylan mest för att göra någonting över huvud taget. Som om förruttnelseprocessen av min person tar en paus om jag går ut ett slag. Men det är januari nu så allt är lugnt, i januari är blanka blad och självförakt vardagsmat.

Mer upprörande är att Korvasson tycks vara en inkompetent bebis. Vi kollade på någon internetsida om barns utveckling och hur de låg till vid åtta månaders ålder. Där hade mitt barn sannerligen inte många rätt. Om Jan Björklund får fortsätta bestämma blir det betygsättning även för bebisar inom kort och då kommer Korvasson att komma hemkrypandes (om hon nu kunde krypa, det är en av bristerna) med IG på både det ena och det andra. Utöver sina äventyr i gåkärran har Korvas inte alls kopplat att benen har någonting med förflyttning att göra. Åttamånaders bebisar ska tydligen både kunna krypa och häva sig upp själva och ställa sig på benen. Korvassons ben är som spagetti om man försöker ställa henne upp. Vidare stod det att åttamånaders bebisar kan ha ”trick” för sig, som att kasta slängkyssar till folk. Korvas är ljusår från att kasta slängkyssar åt någons håll.

Men på den punkten är jag glad om hon är lite bakom, för tanken är rent motbjudande.