Min moster, Korvas och jag tog en promenad till Norra kyrkogården idag. Den första maj i år var det tio år sedan mamma dog och det är på Norra kyrkogården som resterna av det som en gång var hon ligger i jorden. På själva dödsdagen gick vi inte dit, då hade vi fullt upp med att demonstrera, men jag tror inte att mamma misstycker. Jag tror inte att mamma tycker någonting över huvud taget, nuförtiden.

När jag besöker graven sommartid, kommer jag ofta att tänka på när urnsättningen ägde rum, en varm sommardag. Urnsättaren använde sig av uttrycket ”gått bort” när hon menade död. Jag hatar uttrycket ”gått bort”. Min mamma skulle sagt att ”hata” är ett väldigt starkt ord, men hon har ju som bekant gått bort (dött), så vem ska hindra mig nu? Men för att hedra min mammas minne ska jag nöja mig med att säga att jag avskyr uttrycket ”gått bort”. En intressant notering är att jag, trots min avsky mot uttrycket ”gått bort”, har skrivit det sex gånger i min blogg. Fem gånger här och en gång i ett tidigare inlägg. Folk säger ”gått bort” (sju), därför att de är rädda för att ta ordet död i sin mun. ”Gått bort” (åtta) låter liksom lite trevligare och inte lika definitivt, nästan lite hoppfullt. Vem vet, den bortgångne kanske kommer tillbaka!

Min mamma är död, stendöd och hon kommer med all säkerhet inte tillbaka. Jag minns så väl när vi stod framför det lilla hålet i gräset på kyrkogården och urnsättaren, som stod med urnan i händerna, bad min syster intyga att det var vår mamma som låg i den. Det var omöjligt att inte börja skratta och jag var tvungen att fråga: ”Hur fan vet man det?”. Men urnsättaren drog inte på smilbanden i första taget. Hon vände sig heller aldrig till mig utan hela tiden till min syster, även när det var jag som ställde frågorna. Men på den här frågan hade hon inget svar. När hon skulle sänka ner urnan i marken gjorde hon det stötvis så att det tog en evighet och både min syster och jag hann tänka: ”jamen stoppa ner burken nån gång då!”. Men hon böjde långsamt lite på knäna och sen frös hon till ett slag och så böjde hon sig lite mer och frös till igen och så vidare. En otroligt komisk scen. När hon sedan skulle skotta ner lite jord över urnan så frågade hon om vi ville lämna platsen först. ”Varför skulle vi vilja det?” frågade jag då. Hon vände sig återigen till min syster och svarade att en del kan tycka att det känns väldigt definitivt. Nu var skrattet oerhört nära igen, för när ens mamma får plats i en liten burk känns det redan ganska definitivt. Lite jord i sammanhanget gör varken till eller från.

Det var en solig och fin dag det här och både min syster och jag var på gott humör och ingen av oss förknippar just den här dagen med någon sorg. Jag är beredd att gå så långt som att säga att vi faktiskt hade kul. Det var en rolig urnsättning! Och vem hade kunnat tro att man skulle kämpa för att hålla sig för skratt när ens mamma lades i jorden?