Korvas och jag har varit ute och klottrat idag. Vi har skapat, vad jag misstänker vara den största taggen som någonsin gjorts i vasastan. Allt skedde mitt på ljusan dag, mitt framför ögonen på folk. Ingen anade oråd och poliserna log mot oss och lyfte på hattarna där vi kom. Lyckligt ovetande om att vi var i färd med att promenera in en 525 meter hög och 1,4 kilometer lång tag i form av Korvassons namn.

Det duggregnade och jag hade ingen regnjacka eller något paraply, men tänkte att det inte var så farligt mycket och traskade glatt vidare. Men det tar tid att skriva in 1,4 kilometer långa budskap. Själva sträckan har jag inte orkat räkna ut, men uppskattar den till ca sex kilometer. Och då har jag inte räknat in de gånger man måste gå tillbaka i samma ”streck” (som t.ex. i k:et) för att komma vidare. Annars blir ju taggen kladdig.

När vi hade kommit till halva a:et var både jag och barnvagnen genomblöta (Korvasson med åkpåse var torra) och jag frös som en hund. Jag hade glömt bort att äta och drabbades av ett plötsligt blodsockerfall och blev på skitdåligt humör. Jag förbannade mig själv över vilken urusel dag jag hade valt att gå ut och klottra på. Alltså tog vi snabbt in på närmsta fik, slet av oss de blöta ytterkläderna och köpte kaffe och en macka. Korvas fick en flaska ersättning. Hon var i högform och satt bredvid mig på soffan och stoltserade högt och livligt, med sitt fulla vokabulär bestående av mestadels vokaler. Vi hade en fin stund tillsammans och när vi kom ut igen hade jackan torkat något och jag var på glatt humör igen.

Här skulle ju vilken sund människa som helst ha rundat av promenaden och gått hem igen, men i min värld lämnar man inte en halvfärdig tag. I regnet var vi alltså tvungna att promenera in återstoden av a:et följt av s:et innan vi kunde vända hemåt.

Väl hemma hade Korvassons blöta pappa bytt sin glada uppsyn mot en något stramare.