I lördags var vi ute och demonstrerade mot kriget i Gaza. Vi hade till en början vissa interna konflikter, en demonstration mot demonstrationen så att säga. Det var Fisen som inte alls hade någon lust att lägga dyrbar lördagstid på någon idiotisk demonstration. Hon var tydlig med sitt missnöje och hade dragit på sig en av sina riktigt sura och svåra tonårsminer. Jag kan fascineras över hur mycket energi det måste gå åt till att så koncentrerat hålla fast vid en sån där hur-kan-jag-behandlas-så-här-orättvist-min. Vi hade inte gett henne något val, hon skulle med, så enkelt var det. På vägen mot sergels torg, där alla skulle samlas sa hon: ”Åh, men det kommer ju inte vara någon där, fattar ni inte det!?”. ”Jorå, det kommer nog vara ganska många där” svarade jag, varpå Lisa inflikade (kanske lite väl hårt): ”Ja, för det finns faktiskt människor som bryr sig om att andra människor massakreras och lemlästas”.

Det var mycket folk på Sergels torg och Molly mjuknade något, när hon insåg hur fel hon hade haft. Det visade sig att hon hade trott att det kanske skulle vara femtio personer där. I tidningarna uppskattade de antalet till mellan sex och åttatusen. Jag trodde nog att det var över tiotusen, men det måste vara väldigt svårt att uppskatta antalet i en stor folksamling och ganska varierande siffror beroende på vilken källa man går efter. Enligt Korvaskällan var det minst tiotusen där.

Korvas verkade tycka att det var spännande med alla människor runtomkring och höll god min. Det som blev för mycket för henne var när en av talarna satte igång med en röst som kunde skära i glas. Det värkte i öronen även på oss andra och alla hoppades i hemlighet på att hon strax skulle vara klar. Nu var det här en mycket engagerad kvinna som ogärna släppte ifrån sig micken och hon återkom flera gånger med sin outhärdliga stämma. Jag föreställde mig hur hennes röst skulle spräcka alla glasen på kulturhuset så att det skulle rasa ihop som ett korthus och Korvasson grät varje gång hon öppnade munnen.

När det var dags för alla att tåga iväg var Korvas hungrig så jag fick mata henne gåendes i tåget. Hon verkade inte ha någonting emot att äta på det sättet och somnade till och med i famnen på mig. Även om vi tvingar dem nu så hoppas jag att det kan bidra till att både Molly och Korvas blir flitiga demonstranter när de blir stora. Det kändes fint att hela familjen var samlad och vi ska definitivt fortsätta tvinga med dem.

Både den glada och den mindre glada demonstranten.