Korvas har hittat en ny ton, som gräver sig in under huden på hennes föräldrar. Den har funnits där en tid, men den är ny sett till den kraftigt ökade användningen. Hon kan ibland använda tonen stora delar av dagen. Dessa dagar riktar man sin blick mot fjärran och drömmer sig bort. Man drömmer om den ljuva dagistiden, om dagar med fullkomlig stillhet. Det jag pratar om är gnälltonen. Gnälltonen segar sig fram utan att vara varken skrik eller gråt, och den är svår om inte omöjlig att råda bot på. På kort sikt i alla fall, jag hoppas att konsekvent ignorering av den kommer att ge resultat i det långa loppet.

Jag tror att det handlar om en missnöjeskänsla i kroppen, som inte försvinner av varken bollning, bus eller bokläsning. Den ligger där och maler och har inte så mycket med den faktiska verkligheten att göra. Och med missnöjeskänslan följer gnälltonen, som en andra andning. ”Eheee, eheee, eheee, eheee.” Den är oerhört frustrerande för att det inte finns någonting att göra åt den och för att man inte tillåts att göra någonting själv under tiden. Tar man upp henne i knät, sitter hon kvar i två sekunder och säger ”eheee, eheee”. Och försöker man till exempel läsa själv så står hon och rycker en i byxbenet och säger ”ehee, eheee, eheee”. Hon till och med kryper runt och säger ”ehee, ehee” och korta stunder kan hon sitta själv och göra tafatta försök till lekar, samtidigt som hon säger ”ehee, ehee, eheee”.

Egentligen är det likadant med vuxna. Man blir ju oftast inte irriterad om någon är arg eller ledsen, men om de gnäller konstant får man lust att slå någonting trubbigt i huvudet på dem. Men till dem kan man åtminstone säga att man tycker att deras gnäll är jobbigt. När man försöker sig på det med Korvas tittar hon upp på en med rynkade ögonbryn och öppen mun och säger ”eheeeee, eheeeee”.

Vi fick genomlida stora delar av gårdagen med dessa outhärdliga gnälltoner. Men så kom frälsningen, i form av Korvassons allra första bollibompaprogram. Helt plötsligt stod hon blickstilla framför tv:n och följde Emil i lönnebergas varje liten rörelse, hela avsnittet igenom. Hon var alldeles avslappnad i ansiktet och det enda som rörde sig var ögonen och bröstkorgen, när hon andades. Och så kom det sig att Lisa och jag fick tillfälle att ligga skavfötters i soffan och läsa några sidor i våra böcker.

När avsnittet var slut och eftertexten började rulla, vände hon sig om, rynkade ögonbrynen, öppnade munnen och sa:

”Eheeee, eheeee, eheeee”