Jag har skrivit en lista med saker jag ska ta tag i och satt den på kylskåpet. Några punkter är saker som är ganska lätta att utföra, men de tar upp lika mycket plats på listan som de svårare och det är viktigt att få bocka av lite punkter då och då. Överst på listan står det: Köpa kromatyg. Alltså sådant tyg man kan ha som bakgrund när man filmar eller fotograferar, så att det blir lätt att i efterhand frilägga det man fotograferat.

Igår åkte Korvasson och jag till världens bästa tygaffär, som ligger i Sundbyberg, för att bocka av första punkten på listan. De har precis allt. Om man tycker om tyger och inte känner till den här affären, så är det bara att plocka fram pennan och anteckna ”Sundbybergs textilcentrum”. De har till och med sålt tyger till sagan om ringen. Korvas skrek på bussen på vägen dit. Inte för att hon var ledsen eller så, utan för att hon var missnöjd och ville ha konstant uppmärksamhet. Det är ett gnälligt skrik med rynkad panna, ett skrik som håller på att gå mig på nerverna. Hon slutade bara när bebisen bredvid, skrämd av hennes oväsen, började gråta. Men så fort bebisen bredvid slutade gråta, satte hon igång igen, tills bebisen bredvid började gråta igen och så vidare. Nu är det andra veckan i rad som hon skriker på det där sättet. Mest när det är Lisa eller jag som är i närheten. Det är skriket från en bebis som ställer stenhårda krav på omedelbar närhet.  Jag jobbar så hårt jag kan på att ignorera henne, det måste vara bästa medicinen. Men ibland måste jag plocka upp henne bara för att få vila öronen ett tag.

Innan vi gick till tygaffären gick vi in på ett café så att Korvas kunde få sitt middagsmål och jag en kaffe. Men så fort skeden närmade sig hennes mun så rynkade hon pannan och skrek. En vän till mig har jämfört det här med att precis ha matat sitt barn med att få nya liv i tv-spel. När man är klar med matningen har man ett visst antal timmars frihet till nästa mål. Men när bebisen vägrar äta ställs allt på ända. Man tankar ju inte sin bil med två liter, när det är tio mil till nästa bensinmack. Här kan man föreställa sig att Korvas var min bil och närmaste bensinmack var hemma, där det fanns mer mat. Lyckligtvis lyckades jag pressa i henne det mesta, genom att gnugga henne på kinden med handen, varpå munnen, nästan robotlikt öppnade sig och jag fick en chans att snabbt som en vessla kila in skeden i gapet. Och det var inte av samarbetsvillighet som hon svalde, utan bara för att så snabbt som möjligt kunna återgå till att rynka pannan och skrika igen.

Senare, med nya liv och ett illgrönt och ett lilablått och ett onödigt tyg i bagaget, begav vi oss hemåt. Det onödiga tyget bestod i ett annat grönt tyg, som genom något missförstånd klipptes upp av damen i tygaffären, innan jag hann reagera på att det var fel. Och istället för att säga till henne att det var fel tyg, så sa jag: ”Jo just det, jag vill ha ett sånt där illgrönt tyg också”.

 Jag har egentligen inte råd att vara dum i huvudet.