Som om det hade att göra med att jag igår nämnde vilken bra period Korvasson har haft, hade hon för första gången på riktigt länge svårt att komma till ro när hon skulle nattas ikväll. Hon var förtvivlad och skrek och viftade med armarna och ville bli upplockad. Vi gick små pauser på några minuter och gick sedan in en stund och så ut och så in igen och så vidare. Så har vi gjort tidigare när hon periodvis har haft svårt att sova och varit ledsen. Lyckligtvis har dessa perioder varit korta och varat som längst i någon knapp vecka. Vanligtvis blir hon glad och upprymd när hon läggs ner i sängen och jag misstänker att det har gjort mig mindre härdad mot nattligt trubbel, för hennes ledsna uppsyn skär verkligen i hjärtat på mig.

När de stora tårarna rullar nerför hennes kinder och hon sträcker sina små händer mot mig genom spjällen i sängen, ser det ut som om hon sitter i ett litet fängelse.

 Och jag känner mig som satan själv, som inte befriar henne därifrån.

”De ser förjävliga ut när de kommer ut, det ska du veta”, berättade en vän för mig när datumet för beräknad förlossning började närma sig. ”Blåa och jävliga”, fortsatte han. Sedan berättade han att förlossningen av hans barn nog var det häftigaste han varit med om.  

Hela förloppet kändes väldigt overkligt för mig. Jag var liksom inte riktigt inne i min egen kropp där och då. Det kändes som om jag stod vid sidan av och iakttog mig själv när jag, lugn som en filbunke, gjorde det jag kunde göra för att hjälpa Lisa. När Korvas huvud stack fram (blått och jävligt) såg det lite läskigt ut, och jag fick känslan av att det var orättvist att jag fick se henne före Lisa. Hon hade ju burit runt på henne i nio långa månader, då borde hon få första tjing. Jag var hela tiden beredd på att den omvälvande känslan skulle slå mig, när som helst och med full kraft. Men när Korvasson väl kom ut infann den sig inte. Det är klart att det kändes speciellt, men fortfarande mest märkligt, tyckte jag. Obegripligt att det var hon som hade legat där inne hela tiden. Men jag hade förväntat mig en mer omskakande reaktion.

Den omvälvande känslan kom när jag höll henne första gången. Och när vi fick gå över till ett eget rum, låg jag i sängen med Korvasson på magen och grät. Sedan följde en tid på ungefär två, tre veckor då jag grät i princip varje gång jag höll henne. Det händer fortfarande, men inte lika ofta.

Faderskänslorna har hamnat lite i skuggan av moderskänslorna tycker jag. Det pratas mycket mindre om dem. Med vissa pappor får man nästan känslan av att de har varit på semester någon vecka och sen är de tillbaka på jobbet igen. Inget märkvärdigt. För mig var hela den här perioden som ett enda töcken. Jag var inte riktigt förberedd på det. Det var som ett konstant surrande i huvudet på mig, som ett rus. Mina sinnen var mycket mer skärpta. Jag hörde, såg och hade bättre luktsinne än vanligt. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre än att jag aldrig har känt mig så mycket som ett djur, som jag gjorde då. Jag uppfattade ljud, lukter och synintryck som rena överlevnadshot.  Ett litet spår av det där finns kvar nu också, men nu är det en betydligt större portion rationellt tänkande inbladad. Det var det inte då, då var det ren instinkt.

Jag tror att många pappor håller inne med sina upplevelser, därför att de har varit hemma och gråtit i två veckor. Sedan är det nog en och annan extratår som rullar ner för kinden på vägen in till jobbet, för att de måste lämna sitt barn efter så kort tid. Eller måste och måste, det blir bara nästan alltid så. Ett gammalt mönster som tycks vara väldigt svårt att bryta. Men det är inte pappans uppgift att ifrågasätta om det inte finns ett annat alternativ. Det är heller inte hans uppgift att gråta eller att berätta om de lyckokänslor han känner för sitt lilla barn.

Pappans uppgift är att jobba och hålla masken.

Den här dagen kommer jag aldrig att glömma. Jag känner mig knappt kapabel att skriva någonting överhuvudtaget, men gör ett försök.

Min dåliga start på dagen har jag ju redogjort för i mitt tidigare inlägg. Efter det sov Korvas och jag på soffan i en timme och jag vaknade upp som en lite bättre människa. Absolut inte bra, men lite bättre.

Korvas och jag skulle på middag hos en vän vid femtiden och jag hade planerat att driva runt på stan fram till dess. Min trötta och snoriga lilla bebis hade dock helt andra planer. Hennes normalt sett ganska korta lunchvila varade i över tre timmar! Hon brukar aldrig sova i tre timmar på dagen. Man önskar att små barn kunde kommunicera sina planer lite bättre. ”Du pappa, jag kommer nog att knoppa ett bra tag nu, så passa på att göra någonting vettigt av tiden”. På tre timmar hinner man göra ganska mycket, men inte när man hela tiden tror att hon strax ska vakna.

När hon till slut vaknar, och jag är i färd med att förbereda maten, ringer det från Aftonbladet. Journalisten säger att Korvasbloggen har slagit något slags rekord i att växa fort på kort tid och undrar om det går bra att prata en stund. Jag känner mig verkligen inte i form men säger ”javisst” och svarar så gott jag kan (verkligen inte särskilt bra) på alla frågor. När intervjun är klar och Korvas är färdigmatad tänker jag att nu ska jag skynda mig ut.

Med Korvas på armen går jag runt och letar efter hennes mössa, när telefonen ringer igen. Den här gången är det en fotograf på Aftonbladet som befinner sig i krokarna och undrar om hon hinner komma upp och ta en bild på mig och Korvas. Jag känner mig, av fåfänga skäl, verkligen inte särskilt peppad men säger ”javisst” och tar av Korvas overallen igen. Medan vi väntar får jag tid att förbanna mig själv över att jag har tvättat håret. Jag ser löjlig ut när jag har tvättat håret. Ibland är det roligt att se löjlig ut, men jag vill bestämma själv när jag gör det. Bilden i mitt inlägg ”Olika kystymer olika roller”, där jag poserar i badmössa, är ett lysande exempel på när jag själv har bestämt att det är ok att se löjlig ut. Nu tänker jag iallafall: ”Inte nog med att jag kommer att framstå som en idiot i intervjun, jag ska se löjlig ut på bilden också”.

När vi har blivit fotograferade skyndar vi iväg mot tunnelbanan. Det regnar ganska mycket, så jag har dragit över regnskyddet på barnvagnen och skyddar mig själv med ett stort paraply. På vägen går jag och formulerar svaren på frågorna i intervjun, så som de borde ha varit. Vidare tänker jag, nästan malligt, att Korvasbloggen är hypad och att det här är mina ”fifteen minutes of fame”. Korvas ligger och sover tungt i vagnen.

Med bara ett par steg kvar till hissen ner till tunnelbanan ser jag att dörrarna håller på att stängas och tar ett par snabba kliv för att kila in foten imellan. Utanför hissen finns en gallerbrunn i rostfritt stål, som har blivit snorhal i regnet, och när jag kliver på den halkar jag och faller handlöst bakåt. Eftersom jag håller i vagnen följer den med, snurrar 180 grader och landar upp och ner. Och jag tror på fullaste allvar att mitt hjärta slutar slå. Jag skriker till och flyger upp. På ingen tid alls har det samlats folk omkring mig och jag är så fruktansvärt rädd att jag skakar. Jag skopar upp vagnen för att få med mig Korvas som ligger där under. På något vis har hon landat på nätpåsen som sitter fast på vagnen och är fullproppad med saker. Däribland en extra tröja som jag pressade ner ifall jag skulle frysa. Jag lyfter upp henne och hon gnyr till, därför att hon har vaknat. Sedan tittar hon förvånat på alla människor omkring sig. Efter att ha konstaterat att allt är lugnt, hjälper mig dessa fantastiska människor att samla ihop paraplyet, min mössa och Korvassons napp som har flugit iväg i fallet. De undrar om jag vill ha hjälp in i hissen, men jag säger att jag måste samla mig lite. Sedan står jag under tak, några meter därifrån, och kramar om Korvas och känner att det stockar sig i halsen och att benen darrar.                   När jag efter några minuter går fram till hissen igen, hasar jag med fötterna som om jag gick på blankis, beredd att parera.

Under middagen känner jag mig samlad och vi har trevligt, även om Korvas är lite trött och grinig på grund av sin förkylning.

När vi kommer hem igen har det gått några timmar. Lisa möter oss i hallen och jag säger ”hej”, lämnar över Korvas och börjar gråta.