Lisa kom hem från Paris idag och Korvas mötte henne i hallen med ett lika försiktigt leende som jag möttes av, efter min Greklandsresa. Idag har bloggen fått lämna plats åt livet.

Tidigare så var Korvasson och jag i Kulturhusets ”rum för barn”.

Deppigt värre.

Ja, nu är jag alltså i Grekland. Eller inte nu för mig, men nu för den som läser. ”The show must go on” heter det ju. Korvasbloggen kan ju liksom inte bara stanna av bara för att jag sticker iväg några dagar. Nu för mig är fortfarande ett dygn före vår första spelning i Aten, men nu för den som läser är dagen efter vår första spelning och samma dag som vi ska spela i en stad som heter Larisa.

Nu lämnar jag bloggen i Lisas händer. Jag har skrivit några texter (det här är den första) som hon får publicera. Min största oro är att hon kommer att ta sig friheter och svara på kommentarer på ett sätt som ställer mig i dålig dager. Men livet är förknippat med risker. Och vem vet, kanske dyker det upp en liten lucka då jag kan smita in på något internetkafé och administrera bloggen själv. Det kanske blir lite hattigt då texterna inte följer någon direkt ordning, men de kanske de inte gör i vanliga fall heller och sådant är livet. Hattigt.

Vi har inte spelat sen i somras och det ska bli oerhört kul. Senaste spelningen var på barnens ö och mormor var där. Vårt landställe ligger bara två mil därifrån, så mormor passade på att komma dit. Jag vet att hon tycker att det låter skit, men hon tycker om mig, så hon accepterar oljudet. När hon ser någon på tv som sjunger så kan hon bli irriterad om den gör minsta lilla utöver att just sjunga, men jag får göra precis hur som helst och det är helt i sin ordning. Hon var till och med stolt efteråt och gav mig en stor kram, så kan kärleken se ut. Eftersom jag inte har frågat henne om tillstånd att publicera en bild på henne så valde jag en där jag råkar skymma henne med ett stort glas äppeljuice.

Spelningen var i en sjöbod med en liten gräsplan utanför, dit man kunde gå ut och andas frisk luft och köpa en öl. Där i en vagn låg Korvasson och det kändes underbart att ha henne så nära.

Om man vill avgöra själv om vi låter skit, som mormor tycker eller om vi låter toppen, som grekerna tycker (förhoppningsvis även live) så kan man titta in här: http://www.myspace.com/thedandelions Och vill man se den skruvade grekiska reklamfilm som föranledde vår resa, så kan man göra det här: http://www.youtube.com/watch?v=TBDz0njhYYs

Tack då!

Nu känns det bra. Genrepet inför greklandsturnén satt perfekt. När jag kom hem fick jag ett sms av min vän Johan som sade att jag hade prickat in formtoppen och sjöng riktigt grymt idag. Han ljuger säkert lite för att peppa mig för att jag har sagt att jag är nervös, men ändå, glad blev jag. Det är så oerhört svårt att föreställa sig hur det ska bli. Man har en plats och ett datum i sikte och det känns roligt fast avlägset, men plötsligt har tiden hunnit ifatt en och det är bara någon dag kvar. Jag vill gå på toaletten (inte kissa) varje gång jag tänker på det. En club i Aten med främmande människor, mestadels greker inbillar jag mig, och så vi. Hu, hemska, förtjusande tanke.

 Min moster (Korvassons farmor) var barnvakt idag, under repet, därför att Lisa gick i skolan. Allt verkade ha gått finfint och Korvas var tydligen på strålande humör. Det var bara lite strul med middagen. Hon vägrade äta, det som jag omsorgsfullt hade tillagat och klippt ner i små, tuggvänliga bitar. Här lägger man ner sin själ i en maträtt, bara för att en liten skitbebis ska nobba den och grina illa till på köpet. Det finns bebisar som skulle offra mycket för en rejäl portion överkokta grönsaker med spagetti och kravmärkta kalkonköttbullar, men Korvasson verkar inte vara en av dem.

Och Molly har lärt sig sitt första barréackord idag (F) på gitarrlektionen. Det är otroligt stort faktiskt och det innebär att hon nu kan mer än Ramones kunde när de startade. Hon har dessutom förstått att det bara är att flytta ner samma grepp längs halsen, så blir det andra ackord. Därmed kan hon mer än basisten i The Clash kunde när de startade. Jag förutspår en ljus framtid för min styvdotter.

Ja, nu känns det bra.

I mars ska vi åka till grekland med bandet och vara borta i fyra dagar. Det ska bli otroligt kul och det känns lyxigt att få ta en liten paus i vintern i ett varmare land. För att inte tala om hur fint det känns att någon annan betalar för resan och att vi ska få betalt för att spela. Länge leve internet och myspace och youtube som lever ett lika aktivt liv, även när bandet knappt andas. Men jag har fasat för hur jobbigt det ska bli att vara borta från Korvas så länge.

Dessa två dygn när jag har jobbat har varit lite som en förberedelse och ett träningsläger, i att vara borta från Korvasson. Men istället för att stärka mig har det nästan haft motsatt effekt. Det var skitjobbigt att vara borta från henne och det vara bara två dagar. Matematiken är enkel, fyra dagar är dubbelt så många som två. Frågan är bara om det blir dubbelt så jobbigt, eller lika jobbigt dubbelt så länge.