Inget blod i blöjan idag. Allt verkar vara frid och fröjd med Korvasson och det känns väldigt skönt.

Då kan jag istället berätta om en upplevelse jag hade för ett par dagar sedan, men då gavs det aldrig tillfälle att skriva om det. Men den här morgonen, för fyra dagar sedan var Korvas på strålande humör när jag kom in i hennes rum och hon tjöt till av glädje när jag lyfte upp henne. När jag lade upp henne på skötbordet och knäppte upp pyjamasen och skulle byta hennes blöja, märkte jag att det var något stort på gång. Blöjan var så proppfull att det var ett mindre mirakel att det inte hade läckt ut över hela pyjamasen. Och när jag skulle kasta blöjan vägde den så tungt i min hand att jag inte kunde låta bli att fascineras över hur mycket som får plats i en så liten kropp. Jag försökte gissa mig till vikten, men visste redan då att jag inte skulle nöja mig förrän jag hade en exakt siffra.

Så jag sprang ner med Korvasson och hämtade postvågen och sprang sedan upp igen. Det är en exakt våg jag har, ämnad för kuvert, men mitt intresse för exakta siffror har gjort att det väldigt ofta är andra saker som vägs. Trehundrasextioåtta gram stod det på vågen och efter att dragit av blöjans fyrtioen gram kvarstod trehundratjugosju gram ren skit, vilket motsvarar tre och en halv procent av Korvas kroppsvikt. För att få en ordentlig uppfattning om hur mycket det rörde sig om var jag tvungen att applicera procentsatsen på mig själv och kom fram till att tre och en halv procent av min kroppsvikt är två komma åtta kilo! Två komma åtta kilo är väldigt mycket! Två komma åtta kilo är som tio tvåhundragrams hamburgare med tillbehör. Tanken var svindlande och jag fascinerades ännu mer över Korvassons lilla kropp.

Men jag är helt säker på att jag inte hade hoppat upp med ett glädjetjut på morgonen, om jag hade vaknat med tio hamburgare i kalsongerna.