Igår morse var första morgonen efter att vi återgått till havrevälling som kvällsmål för Korvasson. När vi gick upp var förhoppningarna enorma på att ett fyra dagar långt bajsinferno, i samband med majsvällingen, skulle vara till ända. Det var Lisa som plockade upp henne och bar henne till skötbordet och när blöjan åkte av fann hon att den var torr som snus.

Plötsligt var livet en enda stor fest och vilda kullerbyttor och konfettiregn varvades med segerdanser, glädjerop och ”high fives”.  Åt Korvas dukades en stor frukostbuffé upp, med krabba och mandariner.

Ovanstående beskrivning är inte sann, i den bemärkelsen att det inte ägde rum i verkligheten. Festen och glädjeropen var en inombords upplevelse och Korvas fick havrevälling även till frukost, men jag vet inte hur jag bättre skulle kunna illustrera den glädje och framtidstro vi kände över vårt torra barn.

Imorse var det på ett närmast slentrianmässigt sätt jag lyfte upp Korvas ur spjälsängen, trygg i vetskapen om att vi var tillbaka i rutinerna. Till min fasa var hon blöt på ryggen och den här morgonen var i alla avseenden en repris på de morgnar vi trodde oss ha kommit förbi. Det var inga glädjerop denna morgon, varken utombords eller inombords. Senare slogs jag av insikten att vi nu på mindre än en vecka har bytt Korvas sängkläder oftare än jag bytte mina egna på ett helt år, innan jag träffade Lisa. Ett mellanting mellan mina gamla vanor och Korvassons nya, vore kanske att föredra, men vad ska detta nu betyda?

 Är det tid att börja leta på internet efter en helkroppsblöja? Någon påstod att när tänderna växer ut, kan det här hända. Jag förstår inte hur det skulle kunna hänga ihop, men tänk om det är sant. Man har ju hur många tänder som helst och de växer inte snabbt på Korvasson. Och vad händer när mjölktänderna lossnar och nya kommer upp?

Den enda ljusglimt jag kan se nu är att när det är dags för visdomständerna, så är Korvas så gammal att hon får ta hand om sviterna själv.