Hon var lite avvaktande när vi kom in i hallen i lägenheten i stan, som om hon hade trott att vi inte skulle tillbaka hit. Fyra fem dagar kanske räcker för ett litet barn för att det ska tro att den nya platsen är permanent. Korvas kanske precis hade accepterat att hon bodde på en ö, när det plötsligt var dags att åka hem igen.

Men väl inne i vardagsrummet fick hon syn på några av sina leksaker. En boll, en mjukiselefant och en mjukisbjörn och plötsligt fick hon en otrolig massa energi och började prata i ett och krypa fram och tillbaka mellan mig och Lisa. Hon samlade alla sakerna i soffan, där Lisa satt och så tog hon med sig en leksak och kröp bort till fåtöljen där jag satt och visade upp den för mig. Sedan kröp hon tillbaka och bytte leksak och gjorde samma sak igen. Detta höll hon på med i evigheter, samtidigt som hon babblade nonstop. Till slut fick leksakerna vara och så började hon, så fort hon kunde, krypa fram och tillbaka på mattan. Två meter framåt och så en tvär vändning och så två meter tillbaka. Hon såg lite ut som hundar ofta gör, efter att de precis har badat. De kommer upp, skakar av sig vattnet och blir sedan helt vilda och uppspelta.

Senare i sovrummet, pekade hon på allt hon kände igen och sa ”titta”. Och efter godnattsagan lade hon sig leende under täcket i spjällsängen och somnade inom kort.

Jag tror att hon blev glad över att hennes hem fanns kvar.