Korvas sover på soffan. Lisa sover i sovrummet och här sitter jag.

Katastrofen är ett faktum. Johan Palm åkte ur igår och Molly har pappavecka så vi har inte till fullo kunnat stötta henne i hennes sorg. Hon hade en kompis, som inte är fullt lika hysterisk när det gäller den numera forne idolstjärnan, som sov över hos henne igår. En egen krisberedskap. De hade en tyst minut och tände ljus runt ett foto av Johan.

För någon månad sedan sms:ade Molly till mig och frågade om vi kunde trycka en t-shirt med Johan Palm på i helgen. Vi har tryckt t-shirts ett par gånger tidigare. Eller vi och vi. Jag säger alltid att hon måste driva projektet så hjälper jag gärna till, men det slutar alltid med att hon har gått och lagt sig och jag sitter uppe med skalpellen och skär snirkliga mönster i schablonpapper. Ibland är jag stenhård. Då blir det ingen t-shirt.

Hur som helst, när sms:et kom var jag ute och gick med min svåger. Jag övertalade honom att han skulle svara henne från sin telefon och skriva: ”Johan Palm är död”. När han hade skickat iväg det fick jag honom att må lite dåligt genom att fråga om det verkligen var passande att skicka sådana meddelanden till ett barn. ”Det är ju inte säkert att hon förstår att det är ett skämt”.

Inom kort kom svaret: ”Idiot!”, trots att hon inte visste vem som hade skickat meddelandet. Då kände han sig lite lugnare.

Här hemma smids det planer för framtiden. Det är stora saker på gång.

Krisförberedelserna inleddes på allvar idag. Johan Palm (idolstjärnan) ”hängde löst” igår igen, följt av Mollys sedvanliga andningsstillestånd. Reaktionen när han verkligen åker ut kan ju bli katastrofal. Vi har försökt förklara för Molly att det är bättre ju snabbare han åker. Och så har vi pekat på exempel från tidigare år, där vinnarna har varit de som syns minst efter tävlingen. Lisa har också berättat att om Johan vinner så kommer han att bli Lasse Berghagen, och det vill hon ju inte. Inget ont om Lasse men i en elvaårings värld är han inte nummer ett. Det var länge sedan han var med i tidningen ”Okej”, så att säga.

Snön hade lagt sig som ett stort duntäcke över gården när jag tittade ut. Det gjorde mig glad och för ovanlighetens skull tynade den inte bort med en gång. Till och med nu, ett halvt dygn senare, ligger den kvar. Med den globala uppvärmningen i tankarna var jag inte sen att förstå att det här kunde vara den absolut sista chansen för någon, söder om polcirkeln, att få uppleva snö. Vilken sorts pappa skulle det göra mig till om jag inte lät Korvas få ta del av den? Särskilt när det, som i hennes fall, är så att den sista chansen sammanfaller med den första. Alltså, på med Korvassons tjockaste overall, övertyga Molly att det här var en chans hon inte ville missa och sen ut i kylan. Och det spelar ingen roll hur strama alla världens budgetar än må vara, eller hur varm den här planeten än håller på att bli.

För det är omöjligt att inte vara lycklig när man ser sin bebis göra sitt livs första snöängel.

På vägen hem från babysimmet stannade Korvas och jag till vid en tobaksaffär och köpte Aftonbladet. Jag var ju tvungen att se artikeln i sin fulla längd. När vi kom hem stod Molly (styvdotter 11) med två kompisar i hallen. Det är pappavecka nu, men hon behövde hämta lite kläder. Jag slängde upp artikeln och sa: ”Titta här då”. Hon tittade med stora ögon och sa: ” Va! En helsida i Aftonbladet! Men varför är det ingen bild på mig!?”. Sedan läste hon lite och såg att det stod ”styvdotter Molly” i familjebeskrivningen och utbrast: ”Det står mitt namn! Det står mitt namn! Det står mitt namn!” Och fortsatte: ”Johan Palm kanske läser det här!”.

Molly är kär i Johan Palm (Idolstjärnan som är sexton men ser ut som tolv och är en riktig snygging). Hon dyrkar honom. När han ”hängde löst” i något avsnitt så rann tårarna och hon kippade (på riktigt) efter luft. Hon fick helt enkelt panik. När allt hade löst sig och han fick vara kvar i tävlingen tittade hon på mig med rödgråtna ögon och frågade: ”Daniel, har du någon gång känt att du tror att du ska dö och inte vet vart du ska ta vägen?”. Jag klappade henne på huvudet och tänkte: ”Det här kan fan inte vara hälsosamt”. På frågan svarade jag någonting i stil med: ”Jo, det har jag nog, men omständigheterna har varit lite annorlunda”.

Jag har ibland varit uppriktigt oroad över vilka saker som upprör henne mest. De två gånger som jag på rak arm kommer på, då jag har sett henne fullkomligt förkrossad är: När hon råkade bryta av luckan till sin mobiltelefon och när hon trodde att hon hade raderat sin ”gubbe” i guitar hero (ett tv-spel).

När Molly och hennes två kompisar hade tittat klart på artikeln i Aftonbladet och skulle gå tillbaka till skolan (det här var på lunchen), ville hon ta farväl av Korvas. Korvasson låg på golvet, ännu ouppackad, i sin röda overall och såg nästan uppstoppad ut. Innan jag lyfte upp henne så att hon kunde få sin avskedspuss, tittade jag på hennes fina storasyster, pekade på den uppstoppade bebisen och sa:

”Och så undrar de varför vi kallar henne Korvas”