Det känns tungt nu och en stor tomhet infinner sig, som det så ofta gör efter att någonting har varit turbulent och sedan plötsligt tagit slut. All denna idolhysteri och plötsligt – ingenting. Det slår mig att det måste vara precis så här Eddie själv kände det, efter att han åkte ur idol. Tomhet. Och plötsligt blir det nästan kusligt hur Eddies och mitt liv vävs samman genom idol, Molly, Korvasbloggen och tomheten. Kusligt och svindlande.

Jag kunde inte motstå frestelsen att googla på idol-eddie och fann att Korvasbloggen, med inlägget om Molly och Eddie, dök upp som nummer nio. Jag får inte glömma bort att berätta för Molly imorgon om hennes höga placering. Hon har nog inte till fullo förstått vidden av sitt kändisskap. Lisa hade också googlat, visade det sig, vilket inte direkt förvånar mig då hon är en närmast manisk googlare.

Men jag undrar om Lisa vet att om man googlar på idol-Molly så kommer inlägget upp som nummer ett. Det är ju fenomenalt och kan inte tolkas på annat sätt än att Molly också måste vara en idol. Snart kommer jag antagligen att publicera bilder där Molly är den samlade, leende stjärnan som står sida vid sida med hysteriska pojkar med skrynkliga hakor och darrande läppar. Och googlar man på idol-Korvas är det också nummer ett som gäller. När jag ser det känns det som att jag har vunnit någonting, utan att riktigt veta vad. Som om det borde vara ett tecken på att framtiden är ljus.

Undrar om det var så här Eddie gjorde, dagen efter att han åkte ur idol – googlade? Jag tror det, det fungerar som någon sorts terapi.

Men när man googlade på idol-Daniel var det ingen munter statistik, inte för mig i alla fall, den platsen var redan upptagen av den ”riktiga” idol-Daniel. Men vi ska inte tala om idol-Lisa och idol-Sverker – snacka om att dragga på botten.

Jag skäms nästan över att säga det, men jag googlade till och med på idol-Ahlgren. Och hon bor ju inte ens här längre.

Och är en katt.