Om Korvassons nuvarande hemmahumör skulle visa sig vara permanent, skulle jag nog anse att vi borde tänka om beträffande dagis. Vid ett par tillfällen, när jag har kommit för att hämta henne, har jag lyckats tjuvtitta på henne ett tag innan hon har upptäckt att jag är där. Dessa stunder har gett mig en trygghet i att hon har det bra på dagarna. När man lämnar sitt illröda, skrikande barn på morgonen, är det någonting i kroppen som går sönder. Och om man inte fått en liten inblick i att hon faktiskt har det bra, efter att man har lämnat stället, tror jag att det skulle vara outhärdligt. Nu gör det ont när jag lämnar henne, men efter att jag har lett och sagt hej då till mitt förtvivlade barn går jag iväg, biter mig i läppen och upprepar för mig själv, nästan som ett mantra: ”Hon har det bra, det har jag ju sett med egna ögon”.

Men när man har hämtat henne och kommit tillbaka till lägenheten är hon ganska tjurig nuförtiden. Hon är missnöjd och gnäller stora delar av dagen. Efter hennes första dag på dagis var hon närmast ursinnig när vi kom hem. I vagnen på vägen var hon glad som en lärka, men i samma sekund som jag satte ner henne på hallgolvet blev hon hysterisk och skitförbannad. Hon kröp omkring och skrek och brölade. Brölet är ett helt nytt läte, som uppkom i samband med dagis. Hon var rasande och kröp in i hörn och lade sig i något som liknade en böneställning, med huvudet mot golvet och skrek.

Raseriet har försvunnit, men tjurigheten hänger kvar. Igår försökte vi muntra upp henne med imse vimse spindel. Hon har kommit att älska den visan. Hon viftar med händerna när regnet faller och spolar med yviga gester bort spindeln. Och när solen stiger upp, fylls hela hennes ansikte med ett leende och i förväg sträcker hon upp armarna så högt hon bara kan. Men glädjen varar bara precis så länge som visan. Redan under spindelns sista klättring uppför tråden, ser man hur ett nytt grin börjar ta form. Och efter att visan applåderats, skriker hon igen. Kanske är det i själva verket det här som är inskolningen, att sjunga barnvisor om och om igen, tills dagis har blivit en vana.

Någonting säger mig att jag kommer att börja drömma om spindlar på nätterna, innan den här resan är över.