Av anledningar som jag inte orkar gå in på så slog det mig att jag aldrig har googlat på min mamma. På ett sätt är det ju inte så konstigt, eftersom hon är död, men det är också konstigt av samma anledning. Olikt mig. Vid något av alla de tillfällen som hon har upptagit mina tankar borde jag ha fått för mig att kolla upp henne, bara för att se hennes namn på pränt, tillsammans med levande människors namn.

Så då googlade jag och såg att hon inte fanns. Min mamma är död även på nätet. Inga listor över anställda på banken där hon jobbade, eller någon förteckning över medlemmar från någon konstförening, eller någonting om cancer från Karolinska – inte ens någonting om hennes död. Absolut ingenting. Det känns kusligt, som om hon aldrig hade funnits.

Det som händer när man googlar på min mamma är att man får träffar på mig.  Ironiskt, men så blir det om man har ett efternamn som inga andra har.  Men jag har makten att ändra på det. Jag vet att om jag skriver min mammas namn i det här inlägget så kommer hon att finnas med. Jag har makten och förmågan att återuppväcka henne från de döda. De döda på nätet. Hon kommer att finnas med då, även om hon måste rymmas inom Korvasbloggen, men mer kan jag inte göra.

Det är var människas rättighet, levande som död, att ha åtminstone en träff på nätet. Därför vill jag nu, sekunderna innan jag gör ett nytt googlingsförsök, berätta för er att min mamma hette Ingalill Pernikliski.