Jag har tydliga minnen från när jag var liten och lekte för mig själv, samtidigt som mamma och pappa läste. Det var en trygg känsla, att vara för sig själv bland andra.  Det finns ett kassettband med en inspelning, från när jag var tio år ungefär, då jag satt och spelade gitarr. I bakgrunden hör man hur pappa sitter och prasslar med en tidning. Ganska ofta avbröt jag mitt spelande för att ställa någon fråga till honom, varpå han svarade: ”Mmmmm”, på ett sätt som avslöjade att han förmodligen inte riktigt hörde vad jag sa. Sedan ropade jag: ”Pappa, pappa, pappa, vilket låter bäst? Såhär…” och så spelade jag ett ganska långt stycke, ”…eller såhär” och så spelade jag ytterligare ett stycke, som var i det närmaste identiskt med det första. ”Mmmmmm”, svarade pappa. Av den här lilla inspelningen kan man dra slutsatsen att jag var ganska jobbig och att pappa, med all rätt, var mer intresserad av sin tidning, än av mitt gitarrspel. Men känslan jag får när jag lyssnar på bandet är varm.

Igår fick jag en liknande känsla, fast från andra hållet. Jag satt och läste en artikel om den idiotiska ipredlagen, samtidigt som Korvasson sysselsatte sig själv på golvet. Istället för en prasslande tidning hade jag datorn i knäet. Korvas satt bredvid mig och andades tungt och var otrolig fokuserad och stoppade ner alla möjliga små föremål i ett gammalt påskägg. Sedan tömde hon ägget och gjorde samma sak igen, med samma koncentration och då och då utbrast hon: ”Titta”.

Jag slogs flera gånger av hur fantastiskt det är att Korvas redan har ett eget liv och en viss självständighet. Den här morgonen hade hon egna saker att göra, oberoende av mig. Ett påskägg skulle fyllas och tömmas och fyllas på nytt, så enkelt var det, det var viktiga saker. Jag kunde hålla på med mitt bäst jag ville. Så där satt vi, min älskade lilla skräpätare och jag.

Tillsammans, var och en för sig.