Faderskapet
av”Är föräldrar gifta när barnet föds antas mannen vara pappa till barnet. Om ni inte är gifta är det socialnämnden som fastställer vem som är far till barnet.”
Citatet är kopierat från skatteverkets hemsida med information till blivande föräldrar. När jag läser dessa rader går det kalla kårar längs ryggraden på mig och jag inser vilken enorm tur jag har som fick bli far till mitt eget barn. Fram tills för några månader sedan har jag levt i den naiva tron att det var den som låg med mamman vid tillfället för befruktningen som var far till barnet. Så är det alltså inte.
Man kan föreställa dig den nagelbitande skara som måste sitta i socialnämndens väntrum för nyblivna ogifta mödrar, när det är dags för utdelningen av faderskap. Någon tänker ”hoppas han är snygg” och någon annan tycker att det är viktigare med ekonomisk trygghet . En tredje vill ha någon med glimten i ögat och det där lilla extra. Den tryckta stämningen tilltar i takt med att fotstegen från socialnämndens handläggare hörs allt tydligare i korridoren. Det har nu blivit så tyst att man utan ansträngning kan höra hur de avbitna naglarna faller till golvet. ”Irene Karlsson, finns hon här?”. ”Ja, det är jag”, svarar en ung mamma med darrande röst. ”Har du fått någon fader tilldelad ännu?”, fortsätter handläggaren. ”Nej”, säger den unga mamman som nu ser ut som att hon kan bryta ihop vilken sekund som helst. Handläggaren ber henne välja ett nummer mellan ett och tio. ”Nummer sju” lyckas den unga mamman väsa fram, varpå handläggaren plockar upp ett kort med en sjua på ryggen och gör en min, som närmast liknar ett obehagligt leende, och läser: ”Fadern till Irene Karlssons barn är (detta följs av en tystnad som den unga mamman upplever som en evighet): Jan Björklund”.
Den unga mamman ger ifrån sig ett förtvivlat tjut och faller av sin stol. Hon tigger och ber om att få en annan. ”Snälla, låt mig inte få Jan, låt mig inte få Jan!”, ropar hon. ”Jag kan inte leva med någon som ser det som sitt livs kall att bryta ned små barn redan från födseln”, fortsätter hon, samtidigt som hon sliter i handläggarens byxben. Socialnämndens handläggare rör inte en min. Ett beslut från socialnämnden är oåterkalleligt.
Och jag kan bara undra, när det ska bli lika självklart att bli pappa som det är att bli mamma?