Korvas har åkt på en förkylning och det rinner ur både näsa och ögon. Hon kan bli helt blöt i ansiktet av tårar och snor, men är på ganska gott humör ändå, bara lite extra klängig och trött.

I Lisas och min kalender gapar bladen tomma. Inte ett jobb så långt ögat kan nå och som det är nu har jag bara en enda sak (inte inkomstbringande) inbokad i hela mitt liv. Framtiden ligger öppen, som vanligt. För mig är den här situationen ganska bekant och har jag pengar så att jag klarar mig ett litet tag, finner jag den ofta mer tjusande än skrämmande. För Lisa är det värre, hon mår inte bra av att inte veta vad hon ska göra, att inte ha ett jobb. För henne är situationen ny och hon har varit märkbart nedstämd en tid nu. I luften i vårt hem vilar tristess och deppighet. Själv känner jag mig som att jag spelar huvudrollen i filmen ”Mannen med världens tråkigaste liv”. Jag tar med mig Korvas på promenader i vinterkylan mest för att göra någonting över huvud taget. Som om förruttnelseprocessen av min person tar en paus om jag går ut ett slag. Men det är januari nu så allt är lugnt, i januari är blanka blad och självförakt vardagsmat.

Mer upprörande är att Korvasson tycks vara en inkompetent bebis. Vi kollade på någon internetsida om barns utveckling och hur de låg till vid åtta månaders ålder. Där hade mitt barn sannerligen inte många rätt. Om Jan Björklund får fortsätta bestämma blir det betygsättning även för bebisar inom kort och då kommer Korvasson att komma hemkrypandes (om hon nu kunde krypa, det är en av bristerna) med IG på både det ena och det andra. Utöver sina äventyr i gåkärran har Korvas inte alls kopplat att benen har någonting med förflyttning att göra. Åttamånaders bebisar ska tydligen både kunna krypa och häva sig upp själva och ställa sig på benen. Korvassons ben är som spagetti om man försöker ställa henne upp. Vidare stod det att åttamånaders bebisar kan ha ”trick” för sig, som att kasta slängkyssar till folk. Korvas är ljusår från att kasta slängkyssar åt någons håll.

Men på den punkten är jag glad om hon är lite bakom, för tanken är rent motbjudande.

”Är föräldrar gifta när barnet föds antas mannen vara pappa till barnet. Om ni inte är gifta är det socialnämnden som fastställer vem som är far till barnet.”

Citatet är kopierat från skatteverkets hemsida med information till blivande föräldrar. Här hade jag, redan igår, intentionen att skriva ett något mer konkret inlägg, innan jag råkade sväva iväg i fantasier och Jan-Björklund-fobier.

Varför ska inte pappan ha någon rätt till sitt eget barn redan från början? Den biologiska orättvisa det innebär att bara det ena könet kan bära barnet, tycker inte jag hör till den här diskussionen. Den är det väldigt svårt att göra någonting åt. Vad som däremot inte borde vara svårt att göra någonting åt, är det system som gör det krångligt för pappan att bli pappa. Jag är övertygad om att de flesta jag känner hade kommit på ett bättre system än det nuvarande, på ett par timmar. Och hade man givit dem ett skrivbord, en lön och befogenheter, så är jag säker på att de hade lyckats få det nuvarande systemet att framstå som det idiotiska, medeltida system, det faktiskt är.

Inte minst finns det en rent känslomässig aspekt. Man har precis fått ett barn, men det finns inte ett papper i hela världen som bekräftar det. Barnet har ingen rätt till sin pappa och pappan har ingen rätt till sitt barn. Mammans rätt är däremot självklar redan innan barnet är fött. Om man nu är på jakt efter en biologisk fader, hur kan man då göra skillnad på gifta och ogifta? Bara för att man har svurit sin kärlek till varandra i en kyrka eller ett rådhus, innebär det ju inte att man har förlorat förmågan att kunna bli gravid med någon annan, eller göra någon annan gravid.

Det man fastställer i en faderskapsutredning är heller inte vem som är fadern, utan vem som gör anspråk på att vara fadern. Inga blodprov är inblandade och det är hur enkelt som helst, om man vill, att lura till sig ett faderskap, om mamman är med på valsen. Vari består själva utredningen? I mitt fall (jag behövde inte gå på någon intervju, som jag vet att man måste i en del kommuner) handlade det om att fylla i barnets personnummer och födelsevikt!? Varför kunde jag inte få sätta min kråka redan på BB? Vad de skulle med födelsevikten till för att fastställa faderskapet är en helt annan idiotisk fråga, som jag ämnar jag ta upp vid ett senare tillfälle.

Egentligen finns det inget rimligt skäl till varför faderskapet inte hade kunnat fastställas redan innan barnet var fött. Nu måste man istället ansöka om att bli pappa och ansökan ska skickas hit och dit, och sedan godkännas och registreras. Det hämmar jämställdheten. När Korvas kom, delade Lisa och jag lika på föräldraledigheten, redan från början.

Men att ta ut pappapenning utan att ha ett barn, visade sig vara en tuff nöt att knäcka.