”De ser förjävliga ut när de kommer ut, det ska du veta”, berättade en vän för mig när datumet för beräknad förlossning började närma sig. ”Blåa och jävliga”, fortsatte han. Sedan berättade han att förlossningen av hans barn nog var det häftigaste han varit med om.  

Hela förloppet kändes väldigt overkligt för mig. Jag var liksom inte riktigt inne i min egen kropp där och då. Det kändes som om jag stod vid sidan av och iakttog mig själv när jag, lugn som en filbunke, gjorde det jag kunde göra för att hjälpa Lisa. När Korvas huvud stack fram (blått och jävligt) såg det lite läskigt ut, och jag fick känslan av att det var orättvist att jag fick se henne före Lisa. Hon hade ju burit runt på henne i nio långa månader, då borde hon få första tjing. Jag var hela tiden beredd på att den omvälvande känslan skulle slå mig, när som helst och med full kraft. Men när Korvasson väl kom ut infann den sig inte. Det är klart att det kändes speciellt, men fortfarande mest märkligt, tyckte jag. Obegripligt att det var hon som hade legat där inne hela tiden. Men jag hade förväntat mig en mer omskakande reaktion.

Den omvälvande känslan kom när jag höll henne första gången. Och när vi fick gå över till ett eget rum, låg jag i sängen med Korvasson på magen och grät. Sedan följde en tid på ungefär två, tre veckor då jag grät i princip varje gång jag höll henne. Det händer fortfarande, men inte lika ofta.

Faderskänslorna har hamnat lite i skuggan av moderskänslorna tycker jag. Det pratas mycket mindre om dem. Med vissa pappor får man nästan känslan av att de har varit på semester någon vecka och sen är de tillbaka på jobbet igen. Inget märkvärdigt. För mig var hela den här perioden som ett enda töcken. Jag var inte riktigt förberedd på det. Det var som ett konstant surrande i huvudet på mig, som ett rus. Mina sinnen var mycket mer skärpta. Jag hörde, såg och hade bättre luktsinne än vanligt. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre än att jag aldrig har känt mig så mycket som ett djur, som jag gjorde då. Jag uppfattade ljud, lukter och synintryck som rena överlevnadshot.  Ett litet spår av det där finns kvar nu också, men nu är det en betydligt större portion rationellt tänkande inbladad. Det var det inte då, då var det ren instinkt.

Jag tror att många pappor håller inne med sina upplevelser, därför att de har varit hemma och gråtit i två veckor. Sedan är det nog en och annan extratår som rullar ner för kinden på vägen in till jobbet, för att de måste lämna sitt barn efter så kort tid. Eller måste och måste, det blir bara nästan alltid så. Ett gammalt mönster som tycks vara väldigt svårt att bryta. Men det är inte pappans uppgift att ifrågasätta om det inte finns ett annat alternativ. Det är heller inte hans uppgift att gråta eller att berätta om de lyckokänslor han känner för sitt lilla barn.

Pappans uppgift är att jobba och hålla masken.