Korvas sover på soffan. Lisa sover i sovrummet och här sitter jag.

Katastrofen är ett faktum. Johan Palm åkte ur igår och Molly har pappavecka så vi har inte till fullo kunnat stötta henne i hennes sorg. Hon hade en kompis, som inte är fullt lika hysterisk när det gäller den numera forne idolstjärnan, som sov över hos henne igår. En egen krisberedskap. De hade en tyst minut och tände ljus runt ett foto av Johan.

För någon månad sedan sms:ade Molly till mig och frågade om vi kunde trycka en t-shirt med Johan Palm på i helgen. Vi har tryckt t-shirts ett par gånger tidigare. Eller vi och vi. Jag säger alltid att hon måste driva projektet så hjälper jag gärna till, men det slutar alltid med att hon har gått och lagt sig och jag sitter uppe med skalpellen och skär snirkliga mönster i schablonpapper. Ibland är jag stenhård. Då blir det ingen t-shirt.

Hur som helst, när sms:et kom var jag ute och gick med min svåger. Jag övertalade honom att han skulle svara henne från sin telefon och skriva: ”Johan Palm är död”. När han hade skickat iväg det fick jag honom att må lite dåligt genom att fråga om det verkligen var passande att skicka sådana meddelanden till ett barn. ”Det är ju inte säkert att hon förstår att det är ett skämt”.

Inom kort kom svaret: ”Idiot!”, trots att hon inte visste vem som hade skickat meddelandet. Då kände han sig lite lugnare.

Här hemma smids det planer för framtiden. Det är stora saker på gång.

Krisförberedelserna inleddes på allvar idag. Johan Palm (idolstjärnan) ”hängde löst” igår igen, följt av Mollys sedvanliga andningsstillestånd. Reaktionen när han verkligen åker ut kan ju bli katastrofal. Vi har försökt förklara för Molly att det är bättre ju snabbare han åker. Och så har vi pekat på exempel från tidigare år, där vinnarna har varit de som syns minst efter tävlingen. Lisa har också berättat att om Johan vinner så kommer han att bli Lasse Berghagen, och det vill hon ju inte. Inget ont om Lasse men i en elvaårings värld är han inte nummer ett. Det var länge sedan han var med i tidningen ”Okej”, så att säga.

Snön hade lagt sig som ett stort duntäcke över gården när jag tittade ut. Det gjorde mig glad och för ovanlighetens skull tynade den inte bort med en gång. Till och med nu, ett halvt dygn senare, ligger den kvar. Med den globala uppvärmningen i tankarna var jag inte sen att förstå att det här kunde vara den absolut sista chansen för någon, söder om polcirkeln, att få uppleva snö. Vilken sorts pappa skulle det göra mig till om jag inte lät Korvas få ta del av den? Särskilt när det, som i hennes fall, är så att den sista chansen sammanfaller med den första. Alltså, på med Korvassons tjockaste overall, övertyga Molly att det här var en chans hon inte ville missa och sen ut i kylan. Och det spelar ingen roll hur strama alla världens budgetar än må vara, eller hur varm den här planeten än håller på att bli.

För det är omöjligt att inte vara lycklig när man ser sin bebis göra sitt livs första snöängel.