Tidig morgon lämnade Korvaspappa hemmet för att bege sig ut i reklamvärlden igen. Han befinner sig på ett gammalt tivoli en bra bit utanför staden och preppar och dressar (ja, de pratar så?!). Eventuellt kommer han att sova sked med sin kollega ”100” på ett värdshus i närheten om jobbet drar ut på tiden – därför är Korvasvikarien inkallad.

Jag skulle givetvis kunna berätta om Korvas sista dag i friheten eller kanske avslöja Mollys teknik för att få håret lika uppuffat som hos de svenska hårdrockarna som sjöng för Afrika -85. Men istället ska jag ta tillfället i akt att berätta om sidor av Daniel som ni kanske anar, men ännu inte har fått se.

Det kanske är det lite för tidigt att prata om ämnet julkort, men jag vet inte när jag får chansen igen så jag kör på. Det är väldigt många som skickar julkort på sina barn i tomteluvor till sina vänner och både jag och Daniel fascineras av dessa, ofta studiofotograferade korten som dimper ner i brevlådan. Vill man ha kort på andras barn, måste korten sen hänga på kylen och hur länge måste de hänga där i så fall? Varför skickar man dessa kort, när började man med det och till vilka skickar man korten?

 Jag har ingenting direkt emot korten så länge jag slipper ha dem på min kyl. Däremot får jag en direkt obehagskänsla i kroppen om julhälsningen kommer från en bebis som inte bara har lyckats ta sig till fotografen själv utan även har skrivit och postat kortet också.

Hur som, tycker vi här hemma att detta är ett ganska roligt fenomen och förr förra julen tänkte vi att vi skulle vara produktiva och för första gången skicka ett kort tillbaka till dessa barn (och föräldrar) som skickar julkort till oss. Vi satt vid middagsbordet och bollade idéer och snart glödde det till i Daniels ögon och han fick en vision. Jag hakade snabbt på och fixade fram utrustningen och så här ser jag alltid julen framför mig nu:

Högaktningsfullt/

Korvasvikarien

När Lisa och jag hade varit ihop i knappt ett halvår, tatuerade vi in varandras namn. En del tyckte att det var fint medan andra tyckte att det var idiotiskt. Och en del tyckte att det var både fint och idiotiskt. Min mormor förvånade mig lite när hon, helt utan förvåning, uttryckte att hon tyckte det var fint. När hon fick syn på min tatuering två år senare sa hon: ”Är den på riktigt den där? Jag trodde det var en sån man kan tvätta bort”. Men jag tror att hon tyckte det var fint i alla fall, trots signaturens beständighet.

Vi skrev våra namnteckningar hundra gånger på ett papper, innan vi var helt nöjda. Vi trodde nog att det skulle gå mycket fortare, men när man börjar syna en signatur som ska sitta på ens arm resten av livet, blir man lite petigare än vanligt märkte vi.

När vi så hade tid hos tatueraren gick vi dit med varsin liten papperslapp med den andres namn på. Våra tatueringar gjordes samtidigt av två olika tatuerare. Molly var med oss och var kanske den som var mest nervös av oss tre. Hon skötte sig fint och höll sig i bakgrunden, men uttryckte en viss besvikelse över att det kom så lite blod. Min tatuerare tröstade henne med att säga att blodet blev svart av bläcket, att det egentligen var mer blod än vad som syntes.

De två tatuerarna var nog ganska representativa för allmänhetens inställning till att tatuera in sin älskades namn på sin kropp. Min tatuerare verkade tycka att det var en fin idé, eller i alla fall okej. Lisas tatuerare drog den ena historien efter den andra om folk som hade tatuerat namnet på sin stora kärlek och sedan ångrat sig och kommit tillbaka för att tatuera in någonting annat över. Han var klart skeptisk och såg det som sin plikt att berätta om alla dessa brustna kärlekar SAMTIDIGT som han med sin nål pickade in ”Daniel” på Lisas arm. Han avslutade allting med att säga: ”Vi ses om ett halvår”.

När det började närma sig jul hade den skeptiske tatuerarens tidsfrist på ett halvår gått ut med flera månader. Vi bestämde oss för att vi borde skicka ett julkort till tatueringsstället för att visa att vi minsann fortfarande var ihop. Att vissa förhållanden och dess tatueringar kan bestå längre än en tjugondels decennium. Nu har det blivit dags för det tredje julkortet i raden. Vi beskär julkorten så att våra ansikten inte syns så mycket. Korten får lite mer mystik över sig då och själva tatueringarna hamnar mer i fokus. Den stora nyheten för i år är naturligtvis Korvasson. Visserligen är vi alla i det här hushållet (Korvas undantaget) levande bevis på att även par med barn skiljer sig.

Men det tänker inte vi göra och det känns onekligen som att Korvassson ger årets julkort en viss tyngd.