Idag kommer min Fina befinna sig på inspelning ute på tivolifältet och idag är hans födelsedag. Jag tänkte att idag om någon dag passar det att bra att deklarera min kärlek till min älskade.

Jag fick min dotter Molly redan när jag var sexton och nu flera år senare vågar jag säga att det till stor del handlade om att jag (likt de flesta tonårsföräldrar) sökte efter en familj, efter att bli älskad och behövd. Men som Daniel har skrivit tidigare så blir man inte lyckligare av att få barn, man blir förälder och jag kan bara instämma. Nu gick allt bra och även om Molly kan ha en dagsform av ett förpubertalt monster är jag galet stolt över den fantastiskt intelligenta och fina person hon är.

Molly har ett raffinerat sinne för humor och redan från början har Daniel och Molly skapat olika produktioner i alla dess olika former, en av de första var den här: http://www.youtube.com/watch?v=f4kA2yA-JTM

Precis innan jag träffade Daniel genom att vinka till andra sidan gatan trivdes jag med livet mer än någonsin förr. Det tråkiga kunde jag lätt förvandla till romantik och det roliga, ja det var roligt. Min familj kändes komplett med bara mig och Molly. Inför framtiden hade jag ändå förberett en lista med ett antal punkter som skulle uppfyllas om det någonsin skulle vara aktuellt med ett längre förhållande igen. Bland annat skulle mannen uppfylla krav som en egen lägenhet i samma kvarter, ha en stor och rak näsa, ett vackert kroppsspråk, vara självständig och självförsörjande, ha bott hemifrån ett par år och tycka om att vara ensam. Helt orimliga krav, men Daniel visade sig vara mannen som jag skrev min lista efter.  

Att tänka på hur jag och Daniel träffades får mig fortfarande varm i hela kroppen, men omställningen var inte helt enkel. Jag la (lägger) mycket prestige i min självständighet och för Molly har det onekligen varit omtumlande att flytta och få syskon. Snart var det ändå tydligt att jag hade haft turen att träffa en person som förgyller mitt liv på så många olika sätt. Mitt vardagsliv är lättare, jag har någon att dela glädje med, hämta kraft hos när dörrarna smäller av hormonilska och jag känner att jag självklar och älskad. Det är svårt att veta exakt vad det är som gör att man känner att man har träffat den som man vill leva med. Jag kan bara ana, vad det är som avgör, att just idag finns det inget i hela världen som skulle få mig att sluta älska Daniel och vara hans kvinna.

Jag har nyligen blivit fascinerad av ungdomskärlek, det vackra i två utspökade, men ändå oförstörda tonåringar som hånglar ogenerat på tunnelbanan. Jag brukar iaktta dem när jag ser dem och förmodligen håller jag kvar blicken olämpligt länge, men det är för att just den synen får mig att längta efter och sakna Daniel. Nu är tiden knapp och den lediga tid man har från vardagen och fina Korvas fylls snabbt upp av egna projekt man både vill och behöver göra.

Även om jag drömmer om tider då vi kan göra saker tillsammans igen, drömma och agera i stunden så vet jag att jag blir lycklig och kär när jag ser Daniel gå upp i varv för nått vansinnesprojekt eller har varit ute till klockan sju och luktar illa, men är lika glad för det. Jag vet också att jag älskar Daniel så mycket för att jag får vara fri!

Jaha, nu är Lisa i Paris och jag är hemmapappa. Hon var krasslig igår och lite orolig över att det skulle sabba resan, men det såg ut att vara på väg åt rätt håll, så jag tror att hon får en fantastisk vistelse i alla fall.

Det slår mig att jag nu, för första gången någonsin, har fria händer att ändra på Korvassons rutiner, utan att Lisa kan hindra mig. Eftersom mitt största mål med de här dagarna är att prägla Korvas så hårt på mig att det blir en kamp för Lisa att vinna tillbaka hennes förtroende, kanske jag måste ta till en del tjuvknep. Det är inte omöjligt att jag plockar upp henne ur spjällsängen och låter henne sova med mig nu, fem nätter i rad. Det gör nog susen.

Här är några bilder som kompletterar artikeln i wendela idag, om hur Lisa och jag träffades. Dagens inlägg blir rena rama bildfesten.

Här har vi alltså Monsieur Bernard som poserar framför min möbeltrave i Hornstull. Jag tyckte mycket om både min lägenhet och min möbeltrave. När jag flyttade dit tänkte jag att här skulle jag kunna bo hela livet, men det blev bara två och ett halvt år. När Lisa och jag flyttade ihop och möbeltraven demonterades, hittade jag min skiftnyckel, som jag hade saknat i två och ett halvt år. Den hade, ända sedan inflyttningsdagen, legat på toppen av traven.

 Här är Lisa på Arlanda. Hon åkte dit för att ta den här bilden och lyckades sedan övertala en familj om att posta ett brev (som hon hade skrivit till Monsieur Bernard) från Grekland, dit familjen skulle åka på semester. Och brevet åkte till Grekland och kom sedan tillbaka till Bernard i Hornstull.

Lisa klippte omsorgsfullt till en schablon med bilden på monsieur Bernard och screentryckte sedan för hand ett antal t-shirtar och startade Bernard fanclub. Det finns en bild med fler fans, men den är så suddig. För er som inte är bekanta med det arbete som krävs när man gör en schablon, måste jag poängtera att pillighetsgraden i detta tryck är mycket hög. Tänk er själva att klippa ut fransarna på Bernards lilla halsduk.

Här sprayade Lisa in ett meddelande på min port. Hon var i sällskap av Molly, som jag då ännu inte hade träffat. Molly kände dock till Monsieur Bernard och hade med egna ögon sett hur det ganska ofta kom paket, brev och bilder från honom. ”Bernard” var det för första ordet Molly sa till mig, när hon öppnade dörren och vi skulle träffas för första gången. Det är enda gången i mitt liv som jag varit otroligt nervös över att träffa ett barn.

När Lisa skulle åka till Thailand över julen fick hon ett paket, giftigt men med mycket kärlek, i brevlådan som avskedsgåva. Det här är fram och baksidan på ett provexemplar, det hon fick hade en annan text.

Det här porträttet av Lisas två älskare, Monsieur Bernard till vänster och jag till höger, kom tillsammans med paketet ovan. Paketet ovan var ju från Monsieur Bernard till Lisa, men det följde med ett till, med ett helt annat motiv, som jag hade gjort till henne. Och även om vi var rivaler, Monsieur Bernard och jag, så grävde vi ner stridsyxan i denna gemensamma insats att ge Lisa ett fint avsked.

Ja, det här var några detaljer från Lisas och min vackra franska film, det finns många fler, men jag hoppas att det uppskattas. Och nu är hon alltså i Paris.

Utan mig.

Djävulen har tagit sin boning i Korvas och det har gått fort. Det är en markant skillnad bara på de två dagar som jag har jobbat sent och inte hunnit träffa henne. Hon är envisare än någonsin och förvandlas till ett monster när hon inte får som hon vill.

Idag ville jag ta en bild på henne när hon var i färd med att banka i bordet med sin nya tvåhandsfattning. Istället för att hamra med öppna handflator som hon har gjort tidigare, har hon utvecklat en ny teknik, där hon griper tag i sin ena hand med den andra och slungar dem till bordet, likt en slägga. Men så fort jag tog upp kameran ville hon ha den. Hon släppte direkt sitt nya grepp och hennes livs enda mening hade nu helt övergått till att få tag på kameran. Till varje pris skulle hon ha den och när hon inte fick den visade hon upp sin, för dessa stunder av frustration, nya min. Hon kniper ihop ögonen och breder ut ett stort grin över hela ansiktet och kryddar det med gnälliga skrik som gränsar till gråt.

Senare på kvällen, efter att ha sovit ett par timmar vaknade hon och skrek. Jag gick upp och klappade henne på kinden och lade en hand på hennes mage och på ett ögonblick var hon tyst. En fantastisk känsla av betydelse, sköljde över mig. En egotripp utan motsvarighet.

Och jag, kärlekens trollkarl, var större än Gud.

Pappa hade en grå kofta när jag var liten. Den var som en del av honom, likt en yttre hud och jag kan tydligt minnas känslan av att sitta i hans knä och omslutas av den, som ett stort täcke av trygghet. Det är en kofta som framkallar minnen från en lycklig tid av barndomen, före bråk och skilsmässa och före ensamma tonår. Den ger en känsla av att vara hemma, i ett hemma som jag tyckte om. Han hade även ett par mjukisbyxor av märket ”Fila” som han alltid gick omkring i. Det var ett par fina och relativt exklusiva träningsbyxor från början, men tidens tand och ett missöde i tvättningen gjorde dem till en ganska sorglig syn för alla utom för mig (och eventuellt min syster). Men slitaget och den grisskära färgen till trots fick de ändå leva kvar i många år. Nu är de dessvärre sedan länge bortkastade, men koftan finns kvar än idag. Koftan finns kvar och nu passar den mig, jag har vuxit i min pappas kofta. För några år sedan skulle han göra sig av med den, då den var i ett ganska skamfilat skick efter trettio års användning, men först frågade han mig om jag ville ha den och självklart ville jag det.

Harry Potter har sin osynlighetsmantel och jag har min pappas kofta. Den gör mig inte osynlig men den tar mig tillbaka i tiden till trygga år och i den kan jag vara riktigt liten. Jag har aldrig tvättat den och den luktar nog fortfarande mer pappa än den luktar mig. Om den hade varit i skick att klara trettio år till hade jag använt den varje dag, men nu vågar jag endast ha den på mig ibland.

Igår hade Lisa ett paket att hämta på vårt lokala utlämningsställe. Hon var lite hemlighetsfull och jag fick inte följa med in. Paketet var en present till mig och den innehöll en jättefin kofta i lammull. Den är varm och skön och går ner en bit över låren och har två stora fickor. Lisa känner ju till den grå koftans betydelse för mig och tyckte att Korvasson förtjänar en pappa med en egen kofta. Som en yttre hud ska jag alltid ha den på mig, så att den blir som en del av mig. När Korvas flyttar hemifrån ska hon få den med sig och jag hoppas innerligt att den förknippas med kärlek. Jag vill att koftan ska vara som en tidsmaskin som hon då och då kryper in i och reser tillbaka till en lycklig barndom. Som en portabel faderlig omfamning.

Som ett stort täcke av trygghet.

När jag byter blöja på Korvas, brukar jag alltid passa på att kittla henne lite. Jag har utrustats med en ganska rejäl kran som är perfekt för ändamålet. Jag trycker näsan i sidan på henne och hon skrattar så att hon kiknar. Ofta håller hon ett krampaktigt tag i en av mina polisonger (ibland är det örat) och sliter hårt i den varje gång jag borrar in näsan.

Hon luktar gott min lilla bebis. När man ger henne välling blir hon ofta lugn och sitter stilla i knät. Då passar jag på att roffa åt mig av hennes dofter och kroppsvärme. Jag lägger näsan och munnen tätt mot hennes lilla huvud och andas in med djupa andetag. Och de små, mjuka, runda, underbara fötterna håller jag båda två med den hand som jag inte håller flaskan med. Jag kramar och klämmer på hennes små kuddfötter och det gör ont i hjärtat när jag tänker på att de inte alltid kommer att vara så. Att de kommer att bli stora, platta och hårda, vuxenfötter. Jag önskar att mina händer kunde växa i samma takt, så att jag alltid får rum med hennes båda fötter i min ena hand.

Det gör ingenting att den lilla marodören vänder upp och ner på hela min tillvaro. Det gör ingenting att det är skitigare än någonsin i lägenheten och att man är trött och hela tiden ett eller två steg efter med allting. Jag förlåter henne för alla de gånger hon skriker hål i huvudet på mig och jag prisar den dag då hon av misstag blev till.

Får jag bara då och då andas hennes hud och hålla båda hennes små fötter i min ena hand, behöver jag ingenting mer.

Jag har varit ganska skakig idag och tänkt mycket på volten med barnvagnen igår. Korvas agerar som om ingenting har hänt.

Mormor Karin var på besök idag och överlämnade en servis som tillhört Korvassons gammelmormor (Karins mor) i blekinge. Jag ser nu att när man skriver ”tillhört” och ”gammelmormor” i samma mening kan man lätt tro att det är någon som har gått bort. Så är det inte. Gammelmormor Sonja mår fint och är den piggaste lilla gumma man kan tänka sig. Hon är blott en servis fattigare. Hon kallar förresten mig för ”gamle Daniel”. Detta efter att hon hörde fel när Lisa första gången presenterade mig för henne: ”Det här är min granne Daniel”. Då svarade hon: (nu måste man föreställa sig det här med en blekinge-dialekt) ”Jasså e de gamle Daniel, har du haft han förut?”. Sedan dess är det gamle Daniel som gäller.

Jag inser nu att jag har kvar att berätta den fantastiskt fina historien om hur Lisa och jag träffades (själva förutsättningen för Korvas existens) men den måste berättas en annan dag. Någon dag när jag kan ge den rättvisa. Vissa saker är farliga att sätta på pränt. Själva magin kan försvinna om man inte är försiktig.

Jo, jag hade ju en poäng som jag bara kommer längre och längre ifrån känner jag. Mormor Karin ville hålla Korvas. Men när jag langade över henne började hon skrika och tårarna rann och hon sträckte armarna efter mig. Jag maskerade det väl, men fick en stöt av kärlek i bröstet och tänkte: ”Jag är minsann inte vilken jävla gubbe som helst, jag e Korvassons farsa och det är inte illa det”. Min älskade Korvasson ville vara hos sin pappa.

Helt likgiltig till att han nästan hade ihjäl henne igår.