Nu var vi alltså i precis det läget vi fasade för. En bebis som krävde enormt mycket tid och en katt som vägrade sluta kissa på möblerna. Hur jobbigt det än kändes så lutade det åt att vi skulle göra oss av med katten, situationen var ohållbar.

Krokodiltårarna rann på Molly när vi förvarnade henne om vad som med stor sannolikhet skulle ske. Jag hade fått tipset av en tjej i en djuraffär att i nästan hundra procent av fallen, slutar katterna att kissa på möblerna om de får gå ute på dagarna. Vi hade redan gjort en del halvhjärtade försök att göra henne till en gårdskatt, men nu hängde allt på det kortet. Vi sa till Molly att om hon ville att Ahlgren skulle få vara kvar måste hon engagera sig mer i frågan. Ahlgren var livrädd ute på gården och behövde vänjas in, i sällskap av någon familjemedlem. Molly vägrade ta ut henne. För hur stor hennes kärlek till katten än var så fanns det en risk att någon från en äldre årskurs kunde se henne ute med en katt, det bor nämligen andra från hennes skola på samma gård. Det var tydligen helt otänkbart för någon med hennes image att visa sig ute med en katt. Vad skulle folk tro? Jag var stenhård och sa att vi hade fullt upp med Korvas och om hon inte hjälpte till skulle vi göra oss av med katten. Hon grät och skrek och ropade ”idiot” åt mig när hon drämde igen dörren (med katten i famnen). Efter två minuter kom fyra stycken ”förlåt-sms” i tät följd. Jag väntade en kvart innan jag svarade. Lite jobbigt måste det få kännas när man ropar idiot åt styvpappa, tänkte jag.

Våra hot om att göra oss av med katten var tomma visade det sig. För varje gång katten kissade på en möbel sa vi: ”Händer det en enda gång till så ryker hon”. Problemet är att jag är svag för den här katten och det var jag i sällskap av Korvas som tillslut vande henne vid gården. Men det funkade! Katten slutade kissa inne och bajsa också för den delen, helt och hållet. Kattlådan är torrare än Sahara. Ingen blev gladare än Molly, både för att katten får stanna och för att hon på tisdagar, tillsammans med att diska efter middagen, har som uppgift att tömma kattlådan. Nu kan man visserligen räkna på ena handens fingrar de gånger hon verkligen har plockat upp korven. Jag har nästan alltid redan hunnit göra det. Dels för att jag glömmer bort att det är tisdag och dels för att jag har någon tanke om att katten gärna så fort som möjligt vill bli av med skiten. Får Ahlgren bestämma vill hon nog inte vänta till fem minuter innan Fisen ska gå och lägga sig.

En av sidoeffekterna med att Ahlgren har blivit en gårdskatt är att hon, från att knappt ha haft en röst alls, kan sitta vid ytterdörren och jama hundra gånger i sträck. När jag är på dåligt humör irriterar det mig till vansinne. ”Käften katten” skriker jag. ”Du har ju precis varit ute och ville ju inte stanna, eftersom det regnar. Det regnar fortfarande, titta ut genom fönstret för fan”. Ju färre folk det är i lägenheten desto grövre blir mitt språk mot katten. När Korvas och jag är ensamma med Ahlgren ropar jag vid dessa tillfällen: ”Håll käften katten, jag dödar dig om du jamar en gång till!”. Om mitt hjärta inte varit så svagt för Ahlgren och jag hade stått vid mina ord, hade hon behövt åtminstone niohundra liv för ha klarat sig fram till idag.

Nu är istället problemet att Ahlgren aldrig går på lådan, hon håller sig i timmar(har jag i alla fall trott). Jag har varit oroad över de smärtor hon måste känna när vi är borta i flera timmar och hon är ensam i lägenheten, med full tarm och blåsa. Nu har det dock visat sig att när den fina jorden i rabatten på gården inte finns tillgänglig.

Så duger det gott med den fina jorden i våra blomkrukor.

Katten har börjat kissa i blomkrukorna. Helt ofattbart, men så måste det vara. De senaste dagarna har jag misstänkt att hon har kissat i en av våra fåtöljer, därför att varje gång jag har satt mig där har jag känt kisslukt. Men när jag har sniffat ordentligt på möbeln har jag inte känt någonting. Det visade sig att lukten kom från en stor krukväxt bredvid. När jag satte näsan nära jorden var det inget snack om saken. Jag hatar verkligen kattkiss och det betyder att våra kissäventyr med Ahlgren ingalunda är över.

Ahlgren är dum i huvudet, på riktigt. Hon är världens mysigaste och finaste katt, men sett ur ett kattperspektiv fattas det helt klart en och annan viktig komponent. När hon bara några veckor gammal visade tecken på att älska vatten och aldrig försatt ett tillfälle till ett bad, borde man ha anat ugglor i mossen. Hon flyr heller aldrig undan stora rörliga föremål. Första gången jag upptäckte det var när jag skulle rulla ut en matta och hon satt i vägen någon meter bort. ”Katter flyttar ju på sig” tänkte jag och rullade ut den med fart, men Ahlgren är ingen vanlig katt och det var förvåning i hennes blick när mattan dunkade in i hennes huvud. Samma sak är det när man nästan råkar sätta sig på henne, hon flyttar sig inte. Jag är orolig för att det är det som kommer att bli hennes död.

Vi älskar den här katten och hade ett fantastiskt fint år med henne, så blev hon plötsligt könsmogen. Hon började råma och pissade ner hela lägenheten. Jag är inte särskilt kräsmagad och står ut med en del snusk, men kattkiss pallar jag bara inte med. All känsla av ett tryggt hem försvinner och var man än befinner sig sitter man och sniffar och tycker att det luktar överallt. Det här inträffade inte långt före det att Korvasson skulle födas och vi kände att vi aldrig skulle orka med att sköta om ett nerkissat hem samtidigt som vi skulle hålla på med bebisbestyr. En period var jag nere på gården nästan varje dag för att tvätta nerkissade soffkuddar.

Vi köpte fy-sprayer och andra citrusdoftande medel (som både skulle få katten att sluta kissa och dölja lukten) för en mindre förmögenhet. Det resulterade bara i att vi hade fler starka lukter i hemmet att leva med. Den enda rimliga slutsatsen var kastrering. Det hjälper nästan alltid sa veterinärerna. Tusen kronor senare och en livmoder fattigare, hade vi en ynklig och helt otroligt kärleksfull katt med tratt hemma. Oturligt nog var det i denna känsliga fas som vi försvann till BB ett par dagar, för att förlösa Korvas. Ahlgren blev då, inte utan mat men sånär som på ett par entimmespass, utan kärlek.

När vi kom hem med en nyfödd liten Korvasson hade vår trattbeprydda katt både kissat och bajsat i soffan. I nästan alla fall med vanliga katter leder kastrering till att de slutar kissa på möblerna.

Men Ahlgren är ingen vanlig katt så hon började bajsa istället.