Så var det bara jag och katten uppe, igen. Den hopplösa pappan med sin hopplösa blogg, i sällskap av den hopplösa katten Ahlgren, vars framtid är så oviss. Katten vet inte om det än, men eventuellt finns ett blivande hem åt henne. En vän som bor på landet har lovat att göra ett försök. Problemet är att vännen på landet ska flytta till ett annat ställe på landet och de vill inte ha katten förrän det gamla huset är sålt. Man visar ju inte gärna ett hem fyllt av bajskorvar för sina intressenter. Nu är ju visserligen tanken att det beteendet ska upphöra i och med att Ahlgren hamnar på landet, med kattlucka och allt, men man vet ju aldrig. Sen finns ett annat problem, de har redan en katt. De har redan en katt som faktiskt är rätt lik Ahlgren. Hon ser ut som en äldre och något mer sliten version av vår katt. Och så har hon en mage som vittnar om att det bjuds på ganska frikostiga portioner ute på landet. Det, eller så finns det gott om råttor. Men vad händer om Ahlgren och den något fetlagda katten inte går ihop? Det finns ju en viss risk att det luggslitna gamla fettot inte alls gillar att dela sitt revir med en spoling.

Om det inte fungerar och Ahlgren kommer tillbaka, vet jag inte vad jag ska ta mig till. Vi har ingen plan b. Sen jag sist skrev om henne, har hon hunnit med två madrasskissningar och en soffbajsning. Det enda positiva i och med den senaste madrasskissningen är att Molly börjar förstå på allvar att katten måste bort. Mollys kille satt nämligen på madrassen som Ahlgren kissade på och ska enligt uppgift även han ha blivit täckt av stinkande urin. Och hur stor Fisens kärlek till katten än må vara, så tycker hon inte alls om när hon kissar på hennes killar.