Jag har gjort det igen. Jag har förträngt bloggen och låtit tiden rinna iväg och här sitter jag nu som så många gånger förut, trött och sömnstressad.

Jag har varit på dåligt humör idag, igen. Det stör mig oerhört mycket att inte ha en fungerande kran i köket märker jag. Fastighetsskötaren var här och kollade, bara för att konstatera att han inte kunde åtgärda det själv utan måste ringa in en rörmokare, som kommer imorgon. Eftersom jag hoppades att fastighetsskötaren skulle ringa idag, så satte jag inte telefonen på ljudlös när jag skulle få Korvas att sova middag och naturligtvis ringde han precis när hon hade somnat. Sen var det omöjligt att få henne att somna om och det lade grunden för en riktig skitdag. Hon var trött och gnällig hela tiden och varje gång hon somnade så vaknade hon strax igen och var ännu gnälligare.

Jag blev på betydligt bättre humör när jag hade lagt Korvasson för kvällen och var tvungen att ställa mig frågan om jag borde ha en bebis över huvud taget, eftersom allt blev så mycket lättare när hon sov. Nu var ju den här dagen lyckligtvis inte representativ för hela bebislivet. Dessutom är frågan idiotisk, jag har ju barn så det är fullkomligt irrelevant om jag borde ha det eller inte. Sen smälte jag också varje gång hon brast ut i skratt när hon skulle dricka från ett vanligt vattenglas. Det var tydligen dagens höjdpunkt och väldigt roligt.

Just det, imorse ringde en granne på dörren och sa att hon trodde att vår katt hade bajsat i en blomkruka i trapphuset. Hon verkade enligt uppgift lite sur och tycktes kräva en ursäkt. Vad säger man då? ”Vänta här så ska jag hämta katten så får hon stå till svars för det hon har gjort”. Nej, katter ber inte om ursäkt och det gör inte Lisa heller när det inte är hon som har bajsat i någons blomkruka. Sen finns det ju faktiskt en teoretisk möjlighet att det är någon annan katt som är skyldig, även om det i realiteten inte finns en tillstymmelse till tvekan om att det är Ahlgren som har gjort det. Till saken hör att den enda kontakt vi har med ovan nämnda granne är när hon kommer för att klaga på något. Hon skulle bara veta hur toleranta vi är, som inte har sagt så mycket som ett pip, trots att de har spelat fyr elise på pianot tvåhundrafemtio gånger om dagen, i flera veckor.

Jag roade mig med tanken på att jag skulle sätta upp en lapp i trappuppgången där det stod: ”Nu har vi avlivat vår älskade kisse, förlåt att hon störde och hoppas att ni får ha era blommor i fred nu”.

En katt någon?